Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1869, sida 3

troende, hvilket han nu på ett så skändligt sa missbrukat. Ett och annat. En morgonpromenad. Tidigt på morgonen af innevarande dag den 8 December, vaknade hr Wallenber här i Göteborg och hade knappt öppna ögonen, förrän han erfor saker, som mås förefalla oss något besynnerliga, fast Yat tog dem lugnt. Klockan slog just fyra Domkyrkotornet och Tyska kyrkans torn då han hörde en ensam, omusikalisk, skrof lig röst på en vemodig melodi bekräft: detta faktum medelst följande sång: Klockan är fyra slagen. Från eld och brand, Från fiendens hand Bevare Gud båd stad och land! Klockan är fyra slagen. Morgonen var, som vi minnas, mulen och kulen. Icke underligt således, om hr Wallenberg önskade sig en brasa i kammarens på messingsfötter stående ,pottkakelugn. Det fick han också. In trädde en vaktmästerlig tjensteande, klädd i rock , med styfva ducriner, kortbyxor, ullstrumpor och skor. Hr Wallenberg, hvars grundsats synes vara att undra öfver intet, förI vånas lika litet öfver mannens gammalmosdiga drägt som öfver väktareropet han nyss hört, utan inläter sig genast med honom i ett praktiskt samtal om vinden soch väderleken, hvilka intressera honom sdesto mer som han i dag skall gå ombord för en utrikes resa. Vaktmåstaren underrättar honom, att det blåser en laber ostlig vind. Desto bättre, tänker hr Wallenberg; ,jag, som känner mod att trotsa tusen stormar, fruktar icke för en sådan susning. Han kläder sig, gör sig i ordning för uppbrottet och beger sig ut. Utkommen på gatan, öfver hvilken Decembermorgonens skumrask ännu hvilar, möter hr Wallenberg en syn, som skulle öfverraskat hvar och en af oss, om vi befunnit oss i hans sällskap, men som gör föga intryck på honom. Vi stå på norra Hamnga: n. Är det ekymningens skuggor, som bedraga oss eller se vi icke, bortåt slussqvarnen till, de gamla fästningsmurarne resa sig såsom i förflutna tider? Se vi icke de mörka konturerna af Drottningporten teckna sig mot den gråa himmelen, och höra vi icke ända bit de afmätta stegen af skildtvakten, som postar derbredvid? Framför oss, i pbrunnsparken, resa sig några låga ruskiga byggnader, mot hvars väggar en hop jernstänger luta sig, medan pråmar, lastade med samma vara, ligga förtöjda rundtderomkring i kanalen. Hafva nattens spöken återförflyttat jernrägen dit? Knappt göra vi oss denna fråga, förrän en annan omständighet ökar vår undran. Södra Hamngatans taklinie, som annars bildar ett linear-rakt streck mot himmelen, synes oss bruten i mångsaldiga afsatser och är betydligt lägre än vanligt. Skymningen, som icke mildras af en enda lyktas sken — vi se oss förgäfves om efter de välbekanta lyktstolparne — hindrar oss anställa närmare undersökningar i ämnet; men sedan vår misstanka, att här icke står rätt till, en gång blifvit väckt, vända vi oss om och betrakta Norra Hamngatans husrad, invid hvilken vi stå eller, rättare, längs hvilken vi gå, ty vår vän Wallenberg har riktat sina steg mot vester, och vi följa honom. Och hvad finua vi? Två våningars trähus, rödoch gulmålade, omvexlande med något enstaka lågt tegelhus, der vi bade väntat alt finna de kända palatslika bygguaderna. Såsom göteborgare blygas vi att bedja hr Wallenberg, en främling och östgöte, om förklaring rörande denna synvilla. Sjelf iakttager han ett orubbligt lugn, som om en bankdirek rs anda hystes i hans bröst. Han på sin höjd gör den för en praktisk man passande anmärknivg, att gatläggningen icke förtjenar det pris, som Fredr. Cederbourg bestått på —— Am dess ,,små kv! riga stenar, och att gatans lutning mot kanalen, som samme Celerbourg beröm rikt sätt att hå mer såsom ett uppfinningsla henne ren, icke hindrar, utt hon är ganska smutsig. Vi besluta ölja hr Wallenbergs föredöme att undra ;fver intet, ty annars skalle vi, för hvarje teg, få allt mer att undra öfver. Herr ndströms vackra hörnhus är försvunnet ör en träbyggnad, i hvilken, enligt hvad mA — 12 kylten säger, lar sitt lager vöcker. Högva en bokbindare Lundberg af katekismer och psalmcten, en stor träkåk, står nidt på torget, och utanför densamma patserar en i damasker, uppvikt hatt ch stångpiska klädd soldat. Lejonbrygan är lika kullrig som för ett antal år edan, och trälejonen, af hvilka hon har itt nam , hvila lugnt på hörnpiedestaerna. I stora hamnen ligga bukiga garter, i hvilkas tackling morgonvinden viner. De likna hvarken våra skärgårdsåtar eller Venerskutor. Rådbuset ätnöjer sl a H al vi ig med 2 våningars höjd. Nästa brygga di möta har i sina fyra hörn träpyrami-d er, och se — i den genombrutna, med las försedda spetsen af ea bland dem ämtar ännu en lampa med sömnigt skea. ill höger, under tyska kyrkogårdens mur, är en hop ruskiga stånd, och hr Wallenerg berättar oss, att för några nätter sean ett inbrott egt rum i ett af dem: il: komakareskråets. Derom hade vi ingenng läst i ,Rättegårgsoch Dolissaker. ådhuskällaren var stängd och dess skyltång intagen; annars hade vi kanske i ;rbigående tittat ditin och tagit något irmande mot morgonkylan. Nu, sedan! Iso at de m ty de