Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1869, sida 3

is Vi vandra förbi Ostindiska kompaniet tstora hus, Museum såsom jag ville kall: det, och här möter oss en hel mängd an. d dra herrar, som skaka hand med hr W Ioch följa oss, då vi gå till venster öfver r bryggan, der de fyra ,, kämparne af ,,masÅ sivt trä, som Cederbourg beundrat, verkligen vakta på sin gamla plats med bard saner och sköldar. Vi gå vidare. Vi ; hinna Kaserntorget, som Wallenberg kallar Ekelundstorget, och upptäcka icke ett spår af den stora kasernbyggnaden, fast vi äro fullkomligt nyktra och ehuru en Svag morgondager nu börjar falla öfver t vår omgifning. Otterhällan framskjuter sin fot öfver den plats, der kasernen under vanliga förhållanden plägar stå, och Straxt bredvid hafva vi fästningsvallen. Folket i staden har nu börjat vakna, och I vi möta en eller annan i knäbyxor utstyrd s(okbärande karl, som bar att vandra upptill rådhusgården eller till Lejonbryggan, der vatten från Kallebäck, infördt på kärror, säljes för 1 öre silfvermynt pr kanna, eller kanske ända till Drottningporten, straxt utanför hvilken hustru Sara Petersson från Lackarebäck lägger till med ssina vattenbåtar. När vi väl hunnit förbi Hästbacken, möter oss en annan öfverraskning, i fall vi numera vore tillgängliga för sädane. Vi se Hållgårdsporten — ofticielt Carls Port kallad — framför ; vi omgifvas af tullkarlar och soldater. Hela grannskapet är oss för öfrigt nästan obekant. Med nöd igenkänna vi det gamla bastionhörnet till venster, som bestimdt icke spökar, utan ännu står qvar. Till höger nere i en däld ligger en plantering och någonting liknande ett brunnshus. Vännen Wallenberg skänker denna plats en blick af ömt igenkännande och vemodigt farväl. Dernere har han, säger han, haft många trefliga stunder i sällskap med familjen Holterman och andra familjer af stadens grädda, som för umgängets och brukets mer än för helsans skull begagna sig af den förträffliga surbrunnen. Min kollega Cederselt, tillägger han, är brunnspredikanten, en charmant karl, som predikar efter tidens smak; ni känner naturligtvis Cederfelt? Nej, det göra vi icke; om Holterman hafva vi dock hört talas, ty han skall hafva stiftat ,,Holtermanska baracken; men det var för hundra år sedan, det. Och just som vi göra den anmärkningen och just som vi utträda ur Hållgårdsporten och skåda den gamla kapunieren med sin graf draga sig upp mot skansen Kronan, medan till höger den förskräckligt smutsiga Masthuggsvägen öppnar sig för! oss — purpras himmelen i öster af mor-gonrodnadens ljus, som förjagar villorna : och återför mig till min egen tid. Jag)i bar helt enkelt under en morgonpromenad s l l e l d. 8 Dec. 1869 försatt mig i tankarne in uti ställningar och förhållanden, sådana de voro i dag för hundra år sedan, då Jakob Wallenberg, utnämnd till skeppsprest på Ostindiska kompaniets skepp Finland, på morgonqvisten traskade af från staden till Klippan, för att gå om-Jd bord, hvarom man i hans glada reseskil-b dring ,Min son på Galejan kan läsa söl-d ande: g Om morgonen den 8 December (innan ännu den If; aksamme mäster N.... uti granuskapet börjat e ned sina gesaller hamra ottesången på koppurnnorna). hade jag besök af kompaniets vaktmä)Y re. Ian kom, förande sina ben rätt vaktmäterligen, och berättade vinden vore god, man måte till sjös. Väl, fader vaktmästare, skall så ke. — Jag gäspade nig i kläderna, tagande, utan synnerlig hjertanglan, afsked utaf mitt skarlslager. Ivilken förmån, att vid dylika tillfällen ej oroas if en gnällande hnstru. Utanför porten råkade jag en svärm ostindiska änner, som fålt samma ordres. : straxt med långa steg åt Stigbergsvägen haste, s! Fast högar utaf smuts på halfva benen it staden då och då en sorgsen blick vi kaste: Men ack! dit klubban vill, dit måste viggen gå. Salopper, kappor, hjertans ungar, Susanna, Cloris och Lisbeth! Farväl, aj, aj, farväl! hvart helst oss vågen gungar, Skall ni i våra bröst besitta all er rätt. En slängkyss vi till slut åt edra hyddor särde. år trohet räcka skall till verldens andra Åtminstone till Cap--Ändtligen hade vi nu hunnit vada oss lIasthugget, och fingo den kära Klippan i ögongte. Vi voro ännu i öfverläggning, om man icke orde derstädes pusta ut en smula, när den artige be abben Carnegie förekom oss. Ian hade den daIi3 en gjort sig en besynnerlig möda, til nappa ostindiefa ; tillät ej beller i. utan fattade o armen, med den oeg ga kompliment e Herrer! J må icke engar ur landet, that är mot kongens förord h hap god red Vin, Kapuiner, Harer, Pudding ce -What ye please Gentleman A toast for sis Serccahlearis, before you are going away -Man måtte ju haft en björnsjäl, för att kunna sta någon invändning emot ett anbud, som be dsagades af så många välstekta skäl, och under-Äya Ides på köpet at ett ösonkast från the uounss . das Istress herself, who stood smiling behind; till det rtigande af lilla Stinas nätta fot, hvilken hade jar ällt sig liksom på försåt uppå kekströskeln. sit! Så långt Vallenbergs muntra skildring. ssaje Återförsatta till hans tid, vilja vi icke sätt mna den, innan vi återvändt tal staden bet h genomvandrat honom, för att studera rec eborgs yttre och inre, sådan det var råar Resultatet at studierna taga vi ossnås heten meddela våra läsare en annan oc ng. dra — — —daeBLlle Litteratur. NN Det nittonde århundradets fäder och sjas ner af Ernst Losolrc. ledamot af sranÅli a institutet, förf. till, Qvinnans historiaa versättning från fjerde originalupplagan tatt Turdus Merula. Förra adelningen. Benjatt sta vngdomen. Stockbholm, på L. J. bar N on ar ertas förlag. 1869. a —