Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1869, sida 2

ÅAndlIIS8CH ROU Nubar Tåäscnhd. Ala Alle sann sig i sjelfva verket icke så sent; det var vår ängslan, som hade gjort oss tiden lång. Men han bekräftade de onda nyheterna. Korvetten Latif stod på grund 24 kilometer från Port Said; vicekonungen hade skyndat dit och stött på grund, han äfven. ,Mehemed Ali kunde således icke försöka passagen; vi, som befunno oss ombord på denne ångare, borde genast med vårt bagage förflytta oss till bogserångaren Alexandria, som just nu lade till vid sidan af oss; hans excellens sjelf skulle gå i en annan liten ångslup, och sålunda kunde vi blifva istånd att passera förbi de på grund stående skeppen. Jag misstänker, att ingen enda ibland oss frågade hvad som skulle göras med de andra inbjudna gästerna, de kungliga inberäknade. De hade ingen aning om hvad som händt; de svärmade i hundratal omkring oss, okunniga om sitt öde och hängifna åt det fåvitska hoppet att under dagens lopp få triumferande genomtäga kanalen. Vi tänkte i detta ögonblick blott på den påbjudna flyttningen, och det var ett skådespel, värdigt gudar och menniskor, att se hans excellens i egen person gripa sig an för att påskynda den. Han arbetade minst lika mycket som två matroser med våra nattsäckar och kappsäckar, alltunder det han med trumpetlik röst gaf ordres åt den egyptiska besättningen, som han föregick med så lysande exempel på raskhet i vändningarne. Samtidigt härmed var det rörande att se hr Guichard, öfveruppsyningsmannen öfver kanalarbetena, huru han under den allmänna rörelsen och brådskan dref på de jägtade gästernas flyttning från det ena fartyget till det andra. Under oredan och förvirringen inträffade, att allt bagaget blef förpassadt till Nubar paschas nötskal till ångbåt, och när hr Guichard fann, att denna kom att ligga för djupt för det grunda vatten den hade att passera, och befallde, att bagaget skulle ännu en gång flyttas, såg jag ansigtsminer, skakningar på hufvudet och ryckningar på skuldrorna, som talade volymer. Det sades allmänt, att hr Guichard och hans stab hade varit emot kanalens formella öppnande så tidigt; han hade önskat uppskof för att sätta kanalen fullständigt i godt skick, och nogsamt kännt hvad man vedervägade genom hr de Lesseps sangviniska ifver. Nu hade tviflarne fått rätt, grinarne blifvit upphöjda till sannspående siare. Här stodo vi, en hand full personer, som blifvit utvalda till förelöpare åt flottan, och vi kunde icke komma fram utan i en bogserbåt! Om vi kunde nå Ismailia berodde af huruvida våra nattsäckar vägde några uns mer eller mindre! Det var således uppfyllelsen af monseigneur Bauers ståtliga proklamationer i går! Det var föreningen mellan Österoch Vesterlandet, det var handelns nya sera, civilisationernas sammansmältning, menniskoflitens och menniskosnillets triumf, slägtets framåtskridande — det att ett par dussin personer fortskaffades i ett nötskal och måste lemna skjortor och tandborstar efter sig, för att kunna komma fram! Ja, fiaskot syntes oss fullständigt. Att förfölja hr Guichard med frågor hade va