Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1869, sida 2

refskrifvares redogörelse för högtidligheens fortsättning d. 17 November. Korrespondenten skritver d. 18 Nov:: Gårdagen var uppfyld af farhågor och opp för alla, som intressera sig för kavalen. Jag underrättade er förliden natt or telegraf, att triumfprocessionen från Melelhafvet till Imailia lupit lyckligt af stabeln: men segern vanns just efter att vi rott, att saken var förlorad. Första hälfen af gårdagen egnades åt klagan och rtret i stället för åt glädjen; de lyckskande flaggorna, de välkomnande em,lemerna syntes oss som hänfulla illustraioner till de menskliga beräkningarnes fålnglighet. Då ni läser nedanstående, skall ni finna förklaringen, hvarför så var förpållandet. Nu, då det är öfverständet och ingen kan förneka det stora faktum, att le begge hafven äro förenade, kan ni med ugn skåda tillbaka på våra farhågor och! bekymmer. Sent på qvällen förliden Tisdag beslöts, att hans excellens Nubar pascha, vicekonungens premierminister, och ett enskildt sällskap skulle, såsom förtrupp till den kungliga processionen, gå uppför kanalen till Ismailia5 i egyptiska örlogs-ängaren Mehemed Ali. Afgångstiden var bestämd till kl. 6 på morgonen. Att komma ombord på denna ångare och bli bland de förste, som genompasserade kanalen, blef naturligtvis föremål för alla gästers lystnad, såsnart detta beslut blef kändt. Det blef emellertid nödvändigt att begränsa antalet, och endast en helt inskränkt krets var följande morgon före daggryningen samlad på ,Mehemed Alis däck, för att inom kort undra, hvarför deras artige värd Nubar pascha icke infann sig. Medan vi väntade, spred sig ett rykte, att egyptiske ångkorvetten Latit hade under natten gått uppför kanalen och stött på grund; att kediven i sin ångjakt skyndat till stället, för att med egna ögon se hvad som stod på, men att äfven hans jakt fastnat på grund, att begge fartygen stodo midt i kanalfåran, och att invigningsprocessionen blifvit en omöjlighet. Ingen ville tro dessa olycksbud, men Nubar paschas frånvaro, den ovisshet, i hvilken allt officielt och offentligt i Egypten synes vara insvept, och den dystra färg, som morgonens gråa halfdager kastar öfver teorier, hvilka skulle förkastas i det fulla glada dagsljuset, gjorde oss alla ängsligt stämda. Några få ibland oss, som verkligen sett och undersökt kanalen, förklarade stolt, att deras förtroende till honom icke skulle skakas, äfven om den kungliga processionen ginge upp i rök och att missöden af det slaget icke innebära något oväntadt, vär det gäller en inauguration af så stor omfattning. Men nekas kan icke, att ängslan och misslynthet efterhand fick magt med oss alla; när morgonrodnadens gyllne strimmor i östern bleknade för den ur Medelbafvet uppstigande solens glans, kände vi, att ovissheten blef oss odräglig, och föredrogo att genast få höra det värsta. Otåligt lyssnade vi till kanondånet från bamnen, otåligt sägo vi, huru krigsskeppen der mannade rå och inhöljde sig i rök, när den ena elter den andra kungliga personen passerade genom hamnen. Af detder hade vi fullt upp i går, sade vi till hvarandra, och det förtröt oss att tomma formaliteter skulle bortsända uppmärksamheten från hufvud