Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1869, sida 2

ut kanalmynningen — dekorationer, som å afstånd alldeles liknade fornegyptiska mommenter — hade vi snart de välbekanta andbankarne till höger och venster om ss. Vår konversation ombord inskränkte ig til att afbandla vidden af och orsacrna till de olyckor, som förvandlat dena illämnade glädjen i galla, och att fundera sfver hvad de höge gästerna skulle föreaga, samt att beklaga vicekonungen och ar de Lesseps. Det dröjde icke länge, innan vi fingo let förargliga hindret i sigte. I sitt lopp genom Menzaleh-sjön och nästan hela vägen till sjön Balla går kanalen i rak linie, och masterna af ,Latif, sastnad, såsom det tycktes, midt i rännan, berättade sin egen historia. Kanalen var synbarligen spärrad. Intet större fartyg kunde komma här förbi. ,Hitintills skall du gå, men icke vidare. Dagens öde var besegladt. Straxt derefter sågo vi andra master bredvid ,,Latifst. Vicekonungens jakt och de andra fartygen, som skulle taga Latif af grund, hade alla fastnat i en hög. Det var vår nästa upptäckt. I parentes bör tilläggas, att ,,Latif icke är så djupgående som ,LAigle, den franske ångare, på hvilken kejsarinnan skulle passera kanalen. Omedelbart derefter märkte vi, att en stor ångare hade lemnat detder konglomeratet vi hade framför oss och nalkades oss. Men den saken togo vi ytterst likgiltigt. ,,Dess ärende är att anskaffa flera kablar eller alt underrätta, det vicekonungen vägrar återvända, sade vi oss emellan. Vi märkte, att det vinkades och gestikulerades rätt muntert ombord å dender ångaren. ,Ingifvelser af förtviflan! Så tolkade vi det. När ångaren — ett bogserfartyg, två gånger så stort som Alexandria — passerade förbi oss, fingo vi veta, att ,Latif var af grund oeh rännan fullkomligt klar. Vi voro ännu för långt borta, för att med egna ögon kunna öfvertyga oss om sanningen af denna underrättelse, men vi togo henne på god tro, och jag måste tillägga, att hon öfverraskade och förstummade oss. Några djupa andedrag, bröstet var lättadt, blicken klarnad, och vi sågo nu ombord å den förbigående ångaren ingen mindre person än vicekonungen sjelf, synbarligen i yppersta humör, och hörde honom ropa till oss: ,,Bon voyage, mes amis! Han såg 10 år yngre ut än i går och 20 gånger behagligare i sin engelska surtout och sina grofva klädesbyxor än i sin tillknäppta, af guldbroderier betäckta turkiska uniform. Han tycktes stråla af lycka och belåtenhet; förande i släptåg efter sin vicekunglige ångare fem boskapsbåtar och andra farkoster, gaf ban sina order från däck med högljudd röst, och påminde oss alldeles icke om en österländsk herrskare, utan snarare om en hedervärd engelsk gentleman, som är kapten på sin egen jakt, känner sin besättning och tror på verkan af ett kraftigt språk. Glada och behagliga voro de timmar vi tillbragte alltifrån denna stund. Vår nedtryckta sinnesstämning hade haft sin egentliga grund i det resonnemang, att om kanalrännan ej var djup nog förLatif, så kunde ingen öppnings-procession, förtjent af detta namn, ega rum; men ehuru vi ännu voro obekanta med orsaken till grundstötningen, hade likväl det glädtiga uttrycliga helsning sagt oss, att allt var godt. Vid Kantara funno vi ,,Latif för ankar i en vik eller station midtemot landningsplatsen, och vi erforo nu, att denna ångares dubbla skruf gjorde honom mer än andra utsatt för äfventyret att komma på bankarne, att ingeniörerna motsatt sig experimentet med , Latif, samt att nattens mörker hade i sin mån bidragit till hvad som nu icke mer förtjente namnet olyckshändelse. Lycklig den resa som ej har någon historia! Kanalbankarne voro nu temligen folktomma, ty arbetet upphörde formaliter i går vid middagstiden, och vi passerade hela flottor af mudderpråmar och elevatorer, som nu lågo och latade sig. Triumfdekorationerna, som voro uppresta längs stränderna, mötte oss talrikare, ju närmare vi hunno Ismailia; de harmonierade nu forträffligt med vår glädtiga sinnesstämning Det skulle icke dröja länge, innan strän derna betäcktes af otaliga skaror, fellahs, beduiner och araber i deras pittoreska drägter, vicekonungens undersåter och i dag hans gäster, samlade för att med fröjderop helsa det kungliga tåget. Monseigneur Bauer var den förste, med hvilken vi utbytte helsningar. Den ståtlige presten kom ridande nedför banken, klädd i höga stöflor och med en ljus arabisk kerffar fladdrande i vinden. Han satt bra i sadeln, denne prestman och verldsman, och det är svårt att säga, i hvilken egenskap han tog sig bäst ut: som ryttare eller kyrklig ambassadör och talare. När vi hunnit dender kroken, som kanalen gör, innan den utmynnar i Timsasjön, var vägen till vicekonungens kiosk uppfyld af menniskor. Så voro äfven strandbankarne, och här, för första gången, sågo vi äfven karlar, åsnor och kameler ännu i arbete för att göra bokstatven S så rak som möjligt. Jag skulle bli allt för vidlyftig, om jag TS I an ket i vicekonungens ansigte och hans bjert