Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1869, sida 2

Ft år det ICKE en gitven följd, om det äfven någon gång kan vara nödvändigt. Som bekant eger ju riksbanken rättighet att betrakta vissa på utlandet dragna vexlar såsom metallisk valuta. I följd af den hemliggetsfsulla slöjan, som betäcker åtskilliga af bankens åtgärder, vet man aldrig, huru mycket af det, som banken innebar ssåsom metallisk valuta, verkligen är metall här i bankens hvalf, och huru mycket är verxlar eller I utlandet stående, — man vet blott, att det första icke gerna får understiga 10 millioner rdr rmt. Men om nu riksbanken innehar vexlar på utlandet — och i allmänhet torde man kunna antaga att dessa, (såväl de, som den har liggande här, som den behållning, den eger hos utländska bankirer), icke äro en så alldeles:obetydlig del af metalliska kassan, — hvad hindrar då, att banken för liqviderandet af en sådan betalning för öfver import tillhandahåller eina vexlar och sina behållningar på utländska orter. Betalas då icke skulden då lika godt, och det utan att klingande metall går ut ur landet; ja det är icke en gång, nät dessa behällningar äro uttömda, som klingande metall kan behöfra gå ut; ty äfven innan dess, har banken sig föreskrifvet olika sätt att förstärka sin metalliska kassa, i främsta rummet genom att i klingande valuta förvandla inneliggande obligationer, dernäst genom 12-millioners-krediten, — medel, så stora, att knappast någon bank finnes, som, i förhållande till rörelsens omfång, har så lätt att upprätthålla landets myntvärde och ändock samtidigt på ändamålsenligt sätt förhindra större silfverexport in natura. Man har vidare sagt, t. o. m. på den tid då kursen på Hamburg var öfver 134 rdr för 100 bankomark, att riksbanken, om don efter hand satte ned kursen, skulle äfventyra en större efterfrågan på-vexlar, än den kunde tillfredsställa, — men jag frågar, huru skulle detta gå till? Vexlar på utlandet köpas, mig veterligt, icke för annat åndamål. än för att derstädes betala en skuld; finI nes skulden, så måste den betalas, och ifrågavarande belopp mäste således gå ut ur landet. Säljer icke riksbanken, så säljer någon annan, men säljer riksbanken, så behåller ju den andra hvad han hade att sälja qvar; och landets behållning, eller debet och credit, gentemot utlandet, blifver i båda fallen alldeles enahanda. Men, säger man, de stora bolagen och bankerna skulle nyttja detta till att på spekulation köpa ofantliga summor af riksbanken, för att sedan förtjena derpå. Ilär möter åter frågan: huru skall detta gå till? Ju mera riksbanken säljer, desto mera blifrer ju till öfvers på andra händer, som annars skulle sälja, och det må nu stanna hos exportören eller hos banker eller bankirer, så finnes alltid samma qvantum metallisk valuta (vexlar på utlandet) qvar i landet i ena som i andra fallet, och är behofvet för den utländska skuldens betalande fyldt, så finnes inga köpare för det, som är qvar; och detta, eller hvad, som blifvit köpt på spekulation, kan då återköpas af riksbanken ännu fördelaktigare. Nu är det visserligen sannt, att här i landet finns ett exceptionelt förhållande, som har sin grund i landets läge, och som gör att vi en stor del af året hafva brist på vexlar, under det de å andra tider strömma till, och att det i allmänhet har varit just den förstnämnda tidpunkten, då importörerna hafva betalningar att göra, men exportörerna ännu icke något att indraga, som har sett de högsta kurserna. Men hvarföre kan då icke riksbanken, lika väl som den enskilda banken och andra bankinrättningar, anticipera på det kommande? — Riksbanken har ju utom några millioner i vexlar här och i utlandet dessutom 10 å 12 millioner i obligationer, för hvilka den med största lätthet kan göra sig metallisk valuta (och utan I att den behöfver sälja dem, om den befarar, att R. den sedan skall nödgas återköpa dem till lägre kurs) och den har vidare ett kreditiv på utlandet likaledes på 12 millioner. Månne icke dessa summor äro tillräckliga för att på den för exporten ogynnsamma årstiden reglera kur hvilken spekulationslust som helst! Om t. ex. på vintern eller våren ringa vexlar finnas att tillgå hos exportörerna, men sådana likväl behöfvas för liqviderande af utländsk skuld, huru sylles då behofvet? Jo, på det sätt, att banker och bankirer gång på vexlar och mot hög hvad som behöfs; men de göra det icke, utan sävida de få så hög kurs, att de kunna påräkna inst på affären, hufvudsakligen derigenom att de ngre fram kunna betäcka sina trasseringar till gre kurs, eller, om sådant ej lyckas, genom att Nu frågas: hvarföre kan icke sända ut silfver. riksbanken med sin ofvan visade styrka öfvertaga eller åtminstone deltaga i denna affär? För det första gör den sig derigenom en vinst, som måhända icke är så alldeles obetydlig, och för det andra hindrar den, att man tager dess silfver. — Afven antagande att skillnaden mellan landets debet och credit blifver så stor, att silfver in natura måste gå ut för att utjemna skillnaden, så blifver riksbankens ställning ju icke sämre derföre, att den sjelf sänder ut siltret, i stället för att den låter andra göra det. Tvertom, den får då åtminstone någon del af vinsten, som andra annars ensamt tagit. Naturligtvis är min mening icke, att riksbanken hvarje vexeldag med en minutiös noggrannhet skall afväga de kursens smärre svängningar, som hafva sin orsak i tillfälligt större efterfrågan eller tillgång, men den skall hindra svängningarne ut öfverskrida en viss gräns. Kursen behöfver lock aldrig hindras från att gå för långt ner, ty ägre, än att silfver kan tagas in, går den icke, men från att gå för högt skall riksbanken hindra len, ty annars går dess silfver ut. I bankoreglementet står äfven visligen intet sörskrifvet om itgärder mot kursens fallande, emedan låg kurs på utlandets mynt, hög kurs för landets, är en ycklig ståndpunkt, men det motsatta är allt ansat än lyckligt och eftersträfvansvärdt, hvarföre ck åtgärder, syftande att förekomma ett sådant örhållande, finnas föreskrifna i nämnda reglenente. I öfrigt torde ingen bättre än riksbanken, som äst bör känna till ställningar och förhållanden i andet, kunna veta, när lämpligaste tidpunkterna ör intervention äro för handen; men att dessa cke hittills blifvit valda, och att tillgång och eferfrågan icke fått hafva sitt tillbörliga inflytande å kurserna, torde det nu äfven tillåtas mig evisa. Jag skall då först taga ett färskt exmpel. I slutet af Februari månad i är stod oteringen på kortsigtiga Hamburger bankomarkanticipera på en blifvande tillkurs tillhandahälla, sen och hejda exlar 134: 15 (eller c:a 11,4 öfver pari). )mkring en månad derefter sattes dem ned k till... 133: 85 1 .d ledio April satI lIi tes den ned till 133: 65 —, 118 IP Juni sattes den ned till. . .133:50( 4 5 ) IC ort tid derefter 0 sattes den ned till 133: 33 7, . tills ändtligen i Cm or I Sept. den sataf tes ned till. .133:15( de e . ( 4 a Ä). Under ofvannämnda tid, från Febr. till Sept.. gingo ur landet antagligen mellan 3 och 4 milner rdr i metallisk valuta in natura (plantsar h mynt); exporten deraf slutade först, då kuru hade kommit under 133: 33 eller var 3, dy öfver pari, ett stadium, under hvilket riksbann i allmänhet kan räkna på att få behålla sin etalliska valuta in natura. Om förhållandet nu rit, att riksbankens metalliska valuta under ofnnämnda tider efterhanden hade ökats, så skulle an kunnat förstå, att den tyckt sig behöfva G nadar undar oarl — KS