Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1869, sida 2

om icke under pari så åtminstone intill par, men sådant har mig veterligen icke händt. Kurs.: Hamburger bankomark har, såvidt man kan se icke någonsin sedan år 1834, då riksbankens sed lar åter började inläsas med silfver, visat fulla värdet för svenska myntet, än mindre någonsin visat avance. År 1853 steg riksbankens metalliska kassa, efter alt på de närmast föregångna åren haf: stått under 20 mill., till c:a 27 mi rdr rmt. 1854 till c:a 41 mill. rår rmt. 1855 , , 52 Så föll den åter ch stod 1859 uti , 16 1866 a 14172 sr Jn sådan oerbördt och i öfrigt hittills okänt stor metallisk kassa som 1351 och 1955 bord väl, såvida tillgång och efterfrågan haft sitt full: inflytande, hafva haft den inverkan på utländskt myntet, att det stått lägre än landets, eller å minstone att det icke stått bättre; men nej: en gång under dessa exempellösa år var det möj. ligt att komma så långt som till verkliga värde (pari), utan noterades hufvudkursen: år 1854 132: 40 (eller 16 procent öfver pari) år 1855 132: 50 ( Vy om o ) och stod till och med tidtals under dessa år så högt som år 1854 133: 65 (eller 1 procent öfver pari) år 1855. Från Januari till Mars, eller under fulla 3 månader, med en metallisk kassa på omkring 50 millioner rdr rmt, från 133: 50 intill 134: 65, eller från 1 14 proc. och intill 172 proc. öfver pari. År 1559, då metalliska kassan nedgått till 16 millioner, stod hufvudnoteringen dock icke öfver 133: 10, och högsta noteringen var knappast högre än under år 1855. År 1866, då kassan nedgått till 14:3 millioner, voro kurserna äfven i Januari 134: 50 och i Dec. 134: 50 åa 134: 25. Detta måtte väl bevisa, att det någonstädes varit något sjukt, och att det icke är tillgång och efterfrågan, som varit orsaken till att vårt mynt ständigt ,.varit för dåligt. Under åren 1867 och 1868 har kursen stått ö verhufvudtaget från 133: 65 till 134: 50 eller från 127, till 14 procent öfrer värdet (pari). Jag tror mig nu hafva bevisat, dels att det icke är vårt mynt, som är ,för godt, utan att det är i sjelfva, som hållit det så dåligt; dels att det fven ligger inom vår makt att åstadkomma ett bättre förhållande. Måtte den början, som på allrasista tiden blifvit gjord att närma oss ett så dant, nu blott hatva flutit utaf insigt att så bi vara, och gynnande, som tiden nu lyckligtvis tillika är, skola vi väl snart allt mer och mer få se vårt mynt intaga och försvara sitt rätta värde och i och med detsamma för alltid hafva tagit afsked af den tid, då vi sjeltve degraderade vårt mynt, menande att vi gjort nog, då vi ställde ,,opinionen såsom skyddsvakt tör vårt silfver och i öfrigt icke brydde oss om chvad landet förlorade, det vore nu genom vår lojhet eller genom förvända åtgärder. För att förebygga missförstånd torde böra erinras, att jag i början uttryckligen sagt, att bär endast var tal om myntexporten i den större handeln, ty jag vet väl, att förhållandet är något annorlunda i detaljhandeln eller det mindre utbytet mellan Sverige å ena och Danmark och Norge å andra sidan. Der träffar oss onekligen en förlnst, som relativt kan vara stor nog och som svårligen kan alldeles undanrödjas. I den stora handeln kan riksbanken förekomma hvarje nationalförlust, på den mindre handeln inverkar den stora då redan mycket, men resten måste göras af folket sjelft. Låt blott hvar och cn, som har aflärer eller utbyte med Danmark eller Norge, komma ihåg, att när han köper der för 100 specier norskt eller 200 rdr-danskt, så har han blott att betala omkring 39612 rdr sv. rmt, och tvärtom, att, när han skall hafva betaldt 400 rdr sv., så skall han hafva nära 100 norska specier eller 201 rdr danskt; låt en hvar. er jag, komma ihåg detta, och han kan vara säker på, att han får det. — Danskarne och norrmännen veta mycket väl, när de gjort upp en affär, att mera än värdet hafva de ej rättighet att få, och mindre ega de ej rättighet att betala, — men ej må man undra på, att de hålla tillgodo med den svenska specien, när en dansk eller norsk vore tillräcklig, el ler att de lemna en sådan, när den tages för lik god som en svensk. Återstår då endast det minsta utbytet, der sum morna i samfärdseln hälla sig vid en eller nå specier eller ännu mindre delar. Der, medgifver jag, blir det svårt att undgå en förlust, — men den är icke större än den mellan England och Frankrike, eller mellan Hamburg och Preussen,! der man dock ej af den orsaken klagar öfver, att landets mynt skulle vara för godt. i Vill riksbanken i främsta rummet och den en-! skilde i andra rummet endast taga vara på sitt, så torde, det tror jag säkert, nationalförlusten p vårt mynt icke vara af rågon betydenhet.