Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1869, sida 3

,Hrarje ätt utgjorde ett slutet helt med stark, inre sammanbållning. Föll en man i striden, så var det sör hans efterlefvande fränder en helig pligt att utkräfva blodshämnd derför; härigenom uppstodo ofta mellan slägterna blodiga tvister, som först slötos med enderas undergång. Ätten förestods af familjefadren, som ledde hennes angelägenheter med stor makt och myndighet. Han förvaltade ättens gemensamma egendom och brukade hennes jord eller odel; häraf kallades han odalman eller bonde. Han befallte öfver alla till familjen hörande medlemmar, först hustru och barn, vidare de frie män, som voro i hans tjenst, slutligen trälarne, som vanligen voro krigsfångar och af främmande underkufvad folkstam. Enligt nuvarande språkbruk betyder ,,ätt detsamma som slägt, och att äfven förf. brukar det i denna mening finner man af tskilliga ställen i boken och särskildt af de två första här ofvan citerade perioderna. Men när han omedelbart derefter säger, att ätten förestods af familjefadern, som förvaltade densammas gemensamma egendom och brukade hennes jord eller odel, så tycks han med ätt förstå detsamma som ,familj, tagen i detta ords inskränktaste bemärkelse, om man ej skall antaga, att han vill antyda ett slags clansförhållande, motsvarande det fordna i Högskottland. Men så vidt vi erinra oss rätt, har intet spår till något dylikt kunnat uppdagas i vårt gamla Sverige, der hvarje husfader var drott i sitt hus och odaljorden etter hans död delades mellan sönerna; och minst skulle man kunna vänta en sådan uppgift af förf., som med rätta anmärkt, att det mest utmärkande karakersdraget hos den nordiska folkstammen just var ett starkt och lifligt personlighetsmedvetande, och att hvarje man sträfvade efter att vara sin egen herre och ej bero af någon annan. När författaren i slutet af det citerade stycket säger, att familjesadren besallte öfver alla till familjen hörande medlemmar, och som sådana uppräknas: hustru och barn, frie män, som voro i hans tjenst, och trälarne, tyckes det också, som om den ,ätt, hvilken denne förestod, blott vore hans egen familj — hans hustru och barn. Om drottning Margareta säger förf., att hon genom sin uppfostran tillhörde Sverige och Norge. Om detta är grundadt hvad det sednare riket angår, så återstår dock att visa, det hennes uppfostan egde svensk prägel eller varit beräknad på att göra henne populär i Sverige. — Förf. iger, att unionstiden är tidpunkten för konungamaktens djupaste förnedring i Sverige. För vår del tro vi dock, att den var vida mera förnedrad under Albrechts regering och under Adolf Fredriks från 1756 till 1769. — Om Kristian II säger förf., att han först i sin sena ålderdom återfick friheten. Detta torde näppeligen vara exakt, ty den olycklige fursten qvarhölls i fångenskap på Kallundborgs slott de sednare åren af sitt lif ända till sin död, ehuru man behandlade honom jemförelsevis mildt under denna period och till och med stundom tillät honom jaga under bevakning. — Ett eget ord, som förekommer, är ärkestol, hvilket väl skall betyda erkebiskopsstol. Det är med de bästa förhoppningar, vi emotse andra häftet af detta förtjenstfulla arbete, hvilket lär utkomma före årets slut. A. E