Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1869, sida 2

semtio-, hundratusen af deras lif, och staten är räd sad. Nationen fordrar deras blod såsom den nya samhällsbyggnadens murbruk. Ett bifallsskrän belönade denna harang. — Alla qvinnor äro aristokrater, utropade en annan, en garsvare, som hade ndrat sitt namn Jean Baptiste till Mucius Sceevola. — De tycka alla om kungadömets orgier. Ned med aristokraterna! — Nationalförsamlingen öfverlägger som bäst för att upptäcka ett medel att göra verlden beståndande utan qvinnor, anmärkte Gavarnie allvarsamt, och nägra af ahörarne skrattade, men den förste talaren tog åter till ordet med en häftighet, som ej bådade godt, då en häst bördes stanna utauför värdshuset, och en röst ropade ester värden. IIan gick ut, hvarvid hans buttra min afstack märkbart mot den sfryntlighet, som brukar utmärka hans yrkesbröder, och ett lifligt samtal hördes, hvilket lockade åtskilliga af de innevarande till fönstret. Gavarnie hade kännt igen rösten; han blickade öfver deras axlar och såg att värden och de Lestrelleska betjenten samtalade ifrigt med Jean Lebrun, som i stället för att begifva sig direkte till Meilleraie, hvilket Gavarnie väntat, hade stannat för att förfriska sig på Le Boeuf Rouge, och sålunda underrättades att han hade sitt bytei sina händer. Hans följeslagare hade synbarligen fortsatt irden, och han var förbryllad genom deras frånvaro, ty ban blickade ifrigt utefter den hvita, backiga vägen, men ingen var i sigte; derefter utbytte han åter några ord med värden. Vid detta tillfälle var skänkrummet nästan tomt; en skara nyfikna lyssnare hade samlat sig omkring