Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1869, sida 2

Göteborg d. I December. Med anledning af Kongl. Maj:ts beslut i fråga om den kommunala rösträtten yttrar Öresundsposten bland annat följande: Regeringen har sålunda bifallit riksdagens förslag om ändring i den kommunala rösträtten för stad; alla, som profeterade en motsatt utgång, hafva derigenom kommit på skam, den stora reformen har blifvit en verklighet, riket står på sina gamla grundvalar och till och med ministeren De Geer sitter qvar, och tager sig en pris etter väl fulländadt värt. I sanning, så godt var det; i ett ögonblick af missmod sade ministerens chef, att han tum för tum ville försvara kommuvallagen; han har ock hållit ord, som man kunnat vänta af en hedersman: han har försvarat den i det yttersta och slutligen blott vikit ett tum. Vill han emellertid blott nästa år gifva folket, äfven landtbefolkningen, än ett tum och så hvardera af de följande 2 åren eit rum, efter lika stor måttstock, som det nu gifna, blir han åter nationens mest uppburne man; ty då vi ha den lika rösträtten genomförd i kommunen, få vi den snart i kyrkan och staten, och då är fosterlandet färdigt för de stora reformer, som skola ställa dess folk bland jordens friaste och lyckligaste. I en sak instämma vi här med vår kollega, nemligen deri, att den reform, hvarom fråga är, bör gå om ej ,tum för tum, dock ,fot för sot. Det fägnar oss sålunda, att man på denna sida, som Ö.-P. tillhör, kommit till insigt deraf, att en sådan utveckling, under fredliga tider, ej kan gå i språng, utan måste gå gradvis. De skola då också måhända upphöra att förkättra dem, som törut stått på denna ståndpunkt, och som just derföre icke kunnat vara med om det radikala ropet, emedan detta skapat motståndskrafter der man eljest kunnat vinna bundsförvandter. Våra radikaler hafva här handlat alldeles på samma sätt som den ortodoxa kyrkan på sitt område, ehuru i omvänd ordning. När äfven ganska moderata invänningar framkommit mot den ,,saliggöande tron, såsom t. ex. när Ignell uppträdde, så dömdes han genast såsom kättare och ställdes sålunda i fiendskap till den kyrka, han dock önskade tillböra, med förhoppniug ock yrkande att kyrkan måtte reformera sig inom sig sjelf. En mindre fast karakter än Ignell skulle lätt härigenom blifvit bragt till en vida mera oppositionell ståndpunkt. Månne kyrkan härpå vinner? Manne hon icke sastmer skapar sig fiender der hon kunde ega vänner mot de längre gående anspråken, hvilka hon nu skaffat en bundsförvandt? Så handla ock de radikale, om hvilka här är fråga. Vill en liberal man icke gå in på alla deras satser och yrkanden; Vgar van mana till moderation och ett gradvis framåtgående, för att vinna målet, om ock ångsammare, dock säkrare, så är han en lälling, en reaktionens handtlangare — bort med honom! Månne något parti är så starkt, att det har råd att på detta sätt göra till motståndare dem det kunde bibehälla såsom bundsförvandter? Det sordras nemligen rätt mycken sasthet i både karakter och äsigter, för att icke en man, som bortstötes från den ena sidan, skall