Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1869, sida 1

han, som skulle hafva lidit så mycket af en strid deremot, nu var skyddad derifrån. Ej heller blef hans graf ovälsignad. Prestens röst nådde Mercelles öra. ,Deus, cujus miseratione animae fidelium requiescunt, hune tumulum benedicere dignare, eique angelum tuum sanctum deputa custode:n ). Hennes tårar föllo nu sakta: de voro de första hon hade utgjutit sedan hon vakade vid dödsbädden, och hon vände sig tacksam till herr Brgrat, då han efter slutad jordfästning riktade några tröstande ord till henne. — Jag tackar er, fader; vi stå i stor tacksamhetsskuld till er, som infunnit er här. — Jag kunde ej annat; det var min pligt, svarade presten och tillbakavisade loftalet på sitt vanliga, sträfva sätt. — Fader, herr Gavarnie har sagt mig att ni tagit er tillflykt i det vestra tornet. Kom ihåg, att Jean Lebrun kan besöka det än en gång, om han tror skatten vara dold der. — Godt, min dotter. Jag vet hur jag skall behandla honom, ifall han kommer. Den höga, mörka skepnaden aflägsnade sig som en skugga, utan att de visste hvart han tog vägen. Gavarnie och Marcelle qvarstannade listet längre. En fallande stjerna ilade genom rymden och försvann bland de krussiga skyarne, då Marcelle knäböjde vid grafven, och båda erinrade sig folktron att sen dylik meteor antyder att en själ lemnat jorden, och åter framstod den tanker 0 Gud, genom bvars barmhertighet de trog nas själar finna hvila, värdigas välsigna denn: grat, och sänd Din heliga engel! att densamm-: vakta.