Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1869, sida 1

märkt en sträcka af minst tre till fyra mil, isynnerhet som de ej voro vanda vid mödor, och hvilka ingen förklädnad kunde gifva utseendet af bondqvinnor, och äfven om de hade uppnått cagotens hydda i säkerhet, hade deras faror endast börjat. Men hans ansigte uttryckte endast hoppfull beslutsamhet, till dess madame de Lestrelle plötsligt utbrast: — Men det är omöjligt, Gavarnie, ni kan ej mena allvarsamt. Jag skulle ej kunna uthärda en sådan färd. Ingen, som känner hur jag uthärdade den förfärliga natten, då värt slott blef nedbrändt, kan misstänka mig för brist på mod, men — det är alltför påkostande att vara hjeltemodig, och det är alldeles omöjligt för mig att än en gång bära träskor, jag skulle ej kunna det! — Vårt val ligger mellan denna flykt och ett fängelse, grefvinna. — Då bekänner jag att jag föredrar ett fängelse. Detta sakernas tillstånd kan ej fortfara länge; inom ett par månader skola vi bli lössläppta, och allt skall bli lugnt. Nej, min bäste kapten, ni begär för mycket af mig; och om Lebrun vill arrestera oss, så låt honom göra det. Jag skall sjelf underkasta mig detta. Afven demokraterna måste vara artiga mot qvinnor, isynnerhet om de äro vackra. — Madame, ni kan göra som ni behagar; men hvad madame de Fapolles angår är det en sak, som rör mig ensam. — Hvad! Anser ni er ha större rätt än hennes mor att bestämma hvad hon bör göra? (Forts.)