Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1869, sida 1

Den lille mannen sprang rundt omkring och ref sig i håret under ett utbrott af sörtvislan, och besvor Våronique att nämna någon annan belöning, men hon vidhöll sina ord, och ehuru Gavarnie brann af oro, måste han vänta tills köpet blef afslutadt. Ändtligen skyndade herr Luchon bort för att så passet utfärdadt, medan han funderade huru han skulle kunna lägga ansvaret på herr Fevre och skydda sig sjelf. — Men du har ju bortgifvit ditt lifsuppehälle, Veronique! sade Gavarnie. — Jag kan lefva ändå, herre; jag har mina getter och fåglar, svarade hon enkelt. — Det var herr grefven, som lärde mig hemligheten, och hans familj har således rättighet dertill. Under deras hastiga sammanträffande meddelade Gavarnie Marcelle hvad som hade egt rum, samt att passet skulle utfärdas till Spanien, den närmaste tillflyktsorten. — I morgon i dagningen! upprepade hon, — men — — Ian visste att hon tänkte på sin faders begrafning och det var ett ämne, som äfven sysselsatte hans tankar. Vid ett sådant tillfälle vågade de ej äfventyra en ceremori, som kunde väcka uppmärksamhet; Ibarrayes innevånare voro så uppretade mot presterna, att det skulle hafva varit höjden af öfverdåd att efterskicka någon af dem; dessutom hade alla andans män i grannskapet dolt sig, äfven de nya presterna, hvilka af de ortodoxa betraktades nästan som helgerånare. Ilan lofvade att låta henne veta hvad han hade beslutat efter sin återkomst från slottet Lestrelle, dit han ämnade sig för att hemta