Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1869, sida 3

a oo Eb D EE AA As oh denna aftonstund. Det var en af den broderligkärlekens härligaste segrar. Men vi gå tillbak: till år 1624, 8 år före hans död. Vi finna honon då stadd i öfverläggning med en vidt berömd sjö farande och handlande Usselinx, som vistats i flera främmande länder och några år i den nya verl Iden. Amerika hade blifvit upptäckt 122 är förut Redan hade fransmän, holländare och engelsmär intagit åtskilliga delar af denna nya verld, mer Jutan att till de fremmande folken medföra kri stendomens välsignelser. Slashandeln med sina styggelser hade redan börjat. Gustaf Adolf önskade såsom statsman, menniskovän och kristen att förbindelsen emellan den gamla och den nya verlden måtte blifva till välfärd och välsignelse för I folken på båda sidorna om Atlantiska oceanen En öfverenskommelse ingicks med den förenämnde verldskunnige mannen. En uppmaning utgick snart deretter till svenska folket, att de som ville kunde göra sig delaktige i detta företag. År 1627 framlades denna angelägenhet på riksdagen och blef emottagen med stort bifall. Många anslöto sig till detta nya värf, en karta utfärdades för bolaget och skepp utrustades, men företaget misslyckades då, och de stora krigsangelägenheterna i Tyskland nödgade konungen att vända hela sin uppmärksamhet åt ett annat håll. År 1630 tog han afsked från fäderneslandet. Två år derefter slutade hans hjeltebana med döden, på denna dag i November 1632. Men så djupt var denna tanke på ett nytt Sverige i den nya verlden inplantad hos den store statsmannen, Axel Oxenstjerna, som erhållit en mäktig flägt af Gustaf Adolfs ande, att redan den 10 April följande år, 1633, detta ärende framlades för Sveriges bundsförvandter i Tyskland, som alla samtyckte dertill och beslut blef fattadt, att i Nordamerika skulle en storartad gemensam kolonisering företagas. Det för svenskarns olyckliga slaget vid Nördlingen, år 1634, fördröjde denna plans fullbordan, men kunde icke göra den omintet. Axel Oxenstjerna, sedan han hemkommit till Sverige, brann af åstundan att fullborda demstore konungens vilja, som han hade uppfattat såsom ett testamente, och han föranstaltade att redan år 1636 beslut blef fattadt att på nytt utrusta en sändning till Amerika. År 1637 afgingo ifrån Göteborg två fartyg, ,Kalmar Nyckel och ,,Fogel Grip, medtörande jemte nybyggare en guvernör, en prest, Torkillus, och en landtmätare Måns Kling. Dessa fartyg anlände till Amerika vid Delawarefloden år 1638. Landjinköptes ärligt af de urgamla innevånarne, som kallades indianer. Vid Delawarefloden anlades en fästning, som kallades ,,Christiva efter vår drottning Christinas namn. Der byggdes en kyrka och ett nybygge anlades. Guvernören var en holländare vid namn Peter Meneve, som i åtta år, ifrån år 1624 till 1632, hade varit guvernör i den besittning, som Holland intagit, hvaraf den ort var medelpunkten, som indianerna kallade ,,Manhattan, men som holländarne kallade ,, Nya Amsterdam. Det är nu den stora staden Newyork. Denne guvernör dog redan 1641 och en annan holländare åtog sig då den svenska församlingens. styrelse. En guvernör vid namn Johan Prinz afsändes år 1642 ifrån Sverige och med honom anlände den svenske presten Johan Campanius IIolm. Han blef den förste missionären, som förkunnade den protestantiska kyrkans lära för den nya verldens hedningar. Ilan öfversatte Luthers lilla katekes på Delaware-indianernas språk och den blef sedan i Sverige tryckt och ibland indianerna utspridd. Efter dessa två predikanter kommo flera ; från Sverige. Vid ,Christina var en kyrka byggd, ; och tre svenska mil ofvanför nuvarande Wilmington byggdes en kyrka och anlades ett nybygge, som kallades Nya Göteborg. Fyra mil söder om Christina anlades ,, Nya kElfsborg. Församlingarne uppblomstrade! Intet hinder lades i vägen för deras utveckling. Svenskarne fingo till och med monopol-privilegium för tobakshandel i Sverige. Men redan år 1655 blefvo dessa svenska besittningar intagna af den bolländske guvernören i Manhattan. Hans namn var Stuyvesant. Då bortsändes ifrån de svenska nybyggena alla prester utom en vid namn Lars Lock (Laurentius Lockenius). År 1664 blefvo de holländska, och alltså ! ifven de svenska, besittningarne som holländarne hade intagit, ötverväldigade af den engelske ötversten Nicholls och då erhöllo de svenska församlin-. garne åter religionsfribet, som de under den 0, ändska regeringen icke fått åtnjuta. Men nu tillstundade svårigheter från annat håll. Den svenske predikanten Lars Lock var ännu den ende, som de hade. Carl X Gustat hade sändt ett och annat skepp, bestämdt för Nya Sverige, men dessa skepp hade blifvit borttagna af spanska la pare. Följden blef, att de svenska församlivgarne misströstade om att fortfarande erhålla lärare från j Sverige, och hos svenskafregeringen råkade Nya Sverige nära på i glömska. Genom en märkvärdig händelse blef konung Carl XI år 1695 påmint! om de svenska församlingarne i den Nya verlden. Han anförtrodde denna angelägenhet åt Jesper j Svedberg, som då var domprost i Upsala och sedan blef biskop i Skara, en berömd man i den; svenska kyrkans historia, som under en tid afi 10 år, ifrån år 1695 till sitt dödsår 1735, var den egentlige föreståndaren för de svenska församingarne i Amerika. År 1696 sändes från Sverige tre predikanter: Rudman, Björck och Aurn och alltsedan den tiden fortfor Sverige att sända evangeiskt-lutherska prester till Amerika under mer än ett halft århundrade. De svenska församlingarn e Delaware, Pennsylvanien och New Jersey kommo i timligt afseende i stort välstånd, och äfven kyrkligt afseende var denna tid för dem en blomstringstid. Ätskilliga af de svenska prester, som sändes, voro utmärkta i sin verksamhet, både nit att omvända hedningarne och i sitt arbete bland de kristna. Johan Dylander och sednare Carl Magnus Wrangel predikade 3 gånger hvarje Söndag, en gång på svenska, en gång på engelska, en gång på holländska. Nu fortsattes både de svenska och till en del äfven i de holländska ch engelska församlingarne själavärden genom oredikanter sända ifrån Sverige. De svenska föramlingarne började till en del att glömma sitt nodersmål och sammansmälta med den engelska tyrkan. Då anhöllo dessa församlingar är 1786 ett bref till svenska kyrkostyrelsen att de sjelfve nåtte få ombestyra sina kyrkliga angelägenheter och vara frie. Detta blef dem beviljadt genom rkebiskop Uno von Troil, som på regeringens och kyrkostyrelsens vägnar besvarade deras bref. således äro de nu fria från all förbindelse med noderlandet, men de hafva förenat sig med den ngelska biskopliga kyrkan. Likväl kalla de sig utherska församlingar. De två sista svenska prelikanterna ibland dem voro kyrkoherden Girelius ch d:r Collin. Collin dog 1530 och hade tjenat Amerika i 60 år. Då började nutidens stora tvandringar till Amerika. Han var länken emelan den gamla och den nya svenska lutherska kyrkan i den verldsdelen. Gustaf Adolf var en af verldens störste och nillrikaste menniskor, som öfverskådade ärhunlraden och hans stora plan var att för nödstälda, are sig genom timliga trångmål eller genom amvetsförtryck, öppna vidsträckta, fria omrälen och nya banor för handeln m. m. Icke så nart, som han hade önskat lyckades detta; men n ny tid har börjat. Amerika öppnar nu sina :mätliga, fruktbara fält för svenska församlingars irbetsamma händer. Nu förkunnas salighetens rd af nära etthundra lutherska predikanter i 108 skandinaviska församlingar i den nya verldsdel, ler efter Gustaf Adolfs plan det Nya Sverige blefs srundadt. Den store konungens verldsgestaltande och kyrkogestaltande framtidstanke har redan på torartadt sätt gått i fullbordan. Utan tvitvel rAMmMmer donna efora varldeidå att antaga an ännn