vilkoret! för ordningen och framätskridandet. För att inleda dem, måste pressen befrias från de hinder, som hämma dess verksamhet. Afskaffandet af kautionen och stämpelafgiften, återställandet af jurydomstolar, fribet att anlägga tryckeri och öppna bokhandel, detta är hvad oppositionen fordrar, och hvad undertecknade — i kratt af deras rättighet till initiativer — skola påyrka. Slutligen skola de föreslå afskaffandet af art. 291 i kriminallagen och associationsfrihet: framför allt revision af lagen om församlingar, på det de godtyckliga bestämmelser måtte försvinna, hvilka, i det de inskranka och ofta tillintetgöra utöfvandet af en så väsentlig rättighet, uppreta sinnena och städse förorsaka beklagliga konflikter. I det undertecknade deputerade på detta sätt anföra de hufvudsakligaste vilkoren för deras verksamhet, göra de icke anspråk på att härmed hafva framställt ett fullständigt program, eller att hafva uppräknat alla de förändringar, hvilkas genomförande de skola eftersträtva. De hafva endast velat framhålla det, som de ansett mest nödvändigt, oumbärligt, och som af alla upplysta personer icke bestrides. De förklara ätven, det de vid uppfyllandet af sitt kall endast äro beroende af samvetet. Man har försökt att ånyo införa teorien om tvångsmandatet, och att en deputerad således ständigt skulle underställa valmännen sina åsigter och omröstningar; ja, man har t. o. m. påstått, att en deputerad skulle stå under valmännens domvärjo, när helst de skulle behaga inkalla den af dem valde. Undertecknade deputerade motsätta sig detta anspråk såsom falskt och farligt samt endast egnadt — om det förverkligades — att leda till ett tyranni af minoriteterna. De äro beslutna att på det bestämdaste bekämpa detta anspråk. Utan tvifvel skola de vara så lyckliga att oftare än förr lemna sina valmän vänskapliga meddelanden och stå i förtroliga förhållanden till dem. De anse sig genom hedern vara förpligtade att försvara de principer, som genom en nära solidaritet förbinda valmännen med de deputerade. Om deras samveten skulle aflägsna dem från valmännen, skulle de ålägga sig förbindelsen att framställa sitt handlingssätt till bedömande, i det de nedlade mandatet; men det är endast samvetet, som de böra konsultera. De hafva hvarken att mottaga uppmaningar eller befallningar. Tvängsmandatet skulle helt och hållet förfalska den allmänna rösträtten, i det detsamma gåfve till pris de valda, d. v. s. majoriteten af valmännen, till en usurpatorisk minoritets nåd. Midtunder de på hvarandra följande revolutionerna förblir valpriacipen det beståndande, och denna princip, som är framtidens enda garanti för ordningen, är kallad att omgestalta alla landets institutioner från roten till toppen. För att bevara denna princip okränkt, måste man tillika befria den från monarkiska kompromisser, hvaraf den förderfvas, och från demagogiska våldsamheter, som nedsätta densamma. Undertecknarne af detta manifest äro: Bancel, Barthelemy Saint IIilaire, Bethmont, Desvaux. Dorian, Esquiros, Jules Favre, Jules Ferry, Gagueur, Gambetta, Garnier-Pages, Grevy, Guyot-Montpayroux, Leopold Javal, Keratry, Larrieux, Le Cesne, Lefevre-Pontalis, Malezieux, Magnin, Marion, Ordinaire, Pelletan, Ernest Picard, Rampon-Lechin, Jules Simon och Tachard. Då man jemför det moderata och värdiga, men bestämda språket i detta manifest med de sväfvande och grofva uttrycken i ,de ridikyles opera, så framstår det förstnämnda i en så mycket vackrare dager. Under hela valperioden har hufvudstadens första valkrets ådragit sig större uppmärksamhet än de andra, emedan strider här mellan de moderata republikanerna och det ultraradikala partiet varit lifligast ocl skarpast. Det sednaste valmötet i förste kretsen hölls den 16 dennes uti den nu mera så kallade ,Salle des folies i Belleville. Mötet höll sig fullkomligt ,,på situationens höjdpunkt, och resultatet var en ny triumf för Rochefort. Det moderata partiets kandidat, Carnot, som icke var personligen tillstädes, blef härdt anfallen och förklarad för ,,o0användbar. Det är icke utan intresse att se, med hvilken förkärlek talarne i valmötena och klubbarne sökt återupplifva hågkomsterna och uttrycken från revolutionsåren 1790—93. Ordföranden i folie-mötet, Milligre, förklarade att han och hans vänner skulle som he dersnamn tillegna sig ordet ,,canaille hvilket var användt om dem i ett konservatift valmöte, likasom holländarne på sir tid kallade sig geuser, då de jagade spaniorerna ur landet. En annan talare kallade sig med stolthet ,Jakobin. , Medborgaren Loiseau förklarade, att motkandidaten Carnot vore en misstänkt ock hycklande person, ,likasom i det hela taget allt, som utgick från ,Siecle och dess kretsar. Om Carnot verkligen skulle af gå med segren, skulle han (Loiseau), äfver om han vore ensam, träda fram till honon och säga: ,Ni är en usling. En åbörarropade: Jag vill svara på dessa ord! Allmänt rop: ,Kasta Carnots försvarad på dörren! Efter detta lilla mellanspe började ,,medborgaren Dupaz att uppläs: vensterns manifest. Då uppläsningen va slutad, utbröt församlingen i skrik, hviss lingar och andra slags yttringar af miss hag, som nådde sin höjdpunkt, då mai hörde, att Gambetta och Esquiros vor pland undertecknarne. Talaren upplyste att Raspail vägrat att underteckna akt stycket, hvilket mottogs med allmänna bra vorop. Milliere: ,Detta manifest komme: just i ett lämpligt ögonblick. Himlen sjel gynnar vårt val i första kretsen; detta ma nifest förpligtar oss alla att rösta på Rochelort. Alla ropa: ,Lefve Rochefort!