Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1869, sida 2

Göreborg d. 1 November. Tryckfrihetsordningen, hvarom man åter börjat tala i dessa dagar, stadgar bland annat, att den som inrättar nytt boktryckeri eller öfvertager ett förut existerande, skall derom göra skriftlig anmälan, med uppgift att och hvarest han boktryckeri anlagt. Det står i öfrigt hvar och en fritt att anlägga tryckerier. Den det gör är boktryckare, hvars namn, jemte tryckningsort och årtal, skall vara å hvarje tryckt skrift utsatt. Månne nu härmed är sagdt, att den som gjort en sådan anmälan och utsatt sitt namn, är ovilkorligen den verklige boktryckaren? Ingalunda. Förordningen förutsätter möjligheten af en falsk uppgift rörande boktryckaren och stadgar derför ansvar. Här gäller alltså ej blott att anmåla sig såsom boktryckare, utan att verkligen vara det. Så stadgar samma förordning, att det är ulgifvaren af periodisk skrift, som skall amnäla sig för utgifvande af en sådan skrift. En och hvar välfrejdad person kan göra en sådan anmälan, men deraf följer, enligt vårt förmenande, ingalunda, att hvar och en, som gjort en sådan anmälan, är den verklige utgifvaren. Det s. k. ,tillståndsbeviset har — vi upprepa det — icke ovilkorlig bevisningskraft rörande rätter utgifvare, ehuru en praxis i detta hänsesnde utbildat sig, som vilseledt föreställningssättet och födt hela det s. k. ansvaringssystemet. Det ligger alltså ett språng uti bevisningen, när vår ärade kollega Dag. Nyh:r, efter åberopande af S:n 1, 4 mom. Tryckfrihetsförordn:n, .,utgifvare etc. anmäle sig — tillägger: ,, Således är den person, hvilken gör en dylik anmälan, lagligen att att anse såsom tidningens utgifvare. Det är just detta, som skulle bevisas, men som icke blifvit bevisadt. Fastmer betraktar, enligt vår uppfattning, grundlagen utgifvaren såsom den föregående personligheten, hvilken skall anmäla sig, men gör icke anmälaren ovilkorligen till utgifvare, likalitet som den hvilken anmäler sig idka boktryckeri dermed ovilkorligen är den verklige boktryckaren. D. N:r söker visa, att man kan vara utgifvare, utan att ensam vara författare till tidningens innehåll. Den bevisningen är öfverflödig, ty det har ingen påstått. Tidningen anmärker vidare, att ingen kan hindra en utgifvare att på andra personer öfverläta bestyret med tidningens utgifvande, och jemför detta förhållande med den namnsedel, som vid andra tillfällen bör afgifvas. , Namnsedeln, yttrar D. N:r, innebär ingen visshet om den uppgifna personen är författaren ; men den, som tillkännagifvit sig vara författaren, måste såsom sådan anses. Iärförutan — tillägger D. N:r--kunde ingen tryckfrihet finnas. Z. IA AE