Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1869, sida 2

och att dylika brott utårprvas öfverallt. Mins ni att vi ansågo dylika saker omöjliga, semedan alla rättänkaude menniskor måste förena sig emot der — Kaos måste föregå ljus, sade Gavarnie. — Om endast folket iate föredrar kaos! Hörde ni hvad de tänkte om den förflutna nattens dåd? — Allmänt ogillande; men som jag ej ville bli tillfrågad, uppsökte jag endast ett par embetsmän och skyndade tillbaka. Det var väl att jag så tidigt begaf mig till tornet, ty klockan nio skyndade hela Ibarraye dit ut för att betrakta ruinerna. Akta er, vi måste börja att gå uppför berget här. Ö — Denna brant? Dettycks vara omöjligt. — Nej, jag känner vägen, det är ej farligt. Lägg er hand på min axel, — så ja. Räck mig nu den; det är en svår bit. Stanna nu och hvila er ett ögonblick. Han fasthöll hennes hand ömt, och de stodo stilla ett ögonblick samt betraktade den vilda, ödsliga nejden, som vintern hade förlänat ett ännu dystrare utseende. — Huru vildt och dystert! sade Marcelle slutligen. — Jag har aldrig förr varit här. ÅÄr det möjligt att lefva här? Låt oss fortsätta. — Vänta litet. — Så vi darrar! — Jag vet ej hur jag skall kunna säga henne det, återtog Marcelle med synbar ångest. — Det är likasom medförde jag hennes dödsdom. Hon tror att han lelver ännu och är på hemvägen, och han har varit död redan i flera timmar. Det är förfärligt! — Hon har kanske redan hört det. (Forts.)