Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1869, sida 2

. Musik. IIufvudsakligen afsedd att låta vänner och gynnare i soirtegifvarens födelsestad komma i kännedom om de hittills vunna resultaterna af hans sedan några år tillbaka i utlandet idkade musikstudier, upptogs den af hr Andreas Hallen förl. Lördag å Frimurarelogen gifna soire nästan uteslutande utaf arbeten af dennes egen komposition. I likhet med så mången annan af de yngre musikidkare, de der, såsom hr UH., i och för sin vidare utbildning styra kosan till sådane platser, der, såsom 1 Leipzig och Miinchen, den nyare musikriktniugen företrädesvis omhuldas, har hr Ilallän blifvit en af den s. k. nya skolans ifrigaste neofyter. Vi klandra ingalunda hr II. för detta. Om vi än, för vår del, höra till dem, som i gammalmodig enfald hålla före, att hvarken Schumann eller de öfrige nyare tonsättarne, såsom en Berlioz, Rubinstein, Liszt, Wagner o. s. v., mäktat ,fördunkla de hädangångne, af en efterverld redan såsom klassiker erkända, stora mästarne, så kan det neml. icke falla oss in att förtänka andra för det de af öfvertygelse ansluta sig till den inom ,framtidsmusikens läger hyllade motsatta åsigten. Utomdess lärer väl ingen, som vill låta hvar sak gälla hvad den kan och bör, ämna förneka, att äfven den nya skolans heroer frambringat mycket skönt, herrligt och godt. Tycke och smak äro ju i alla fall så helt olika här i verlden, och hvad nu särskildt tonkonsten beträffar, så torde det subjektiva icke minst just dervidlag vara det ytterst bestämmande. Utan tvifvel ligger det äfven något för ett ungt sinne lockande uti alt veta sig tillhöra dessa tonkonstens utvalde apostlar, som tagit till uppgift att ,reformera den gamla tonkonsten och skapa en framtidstonkonst, som skall gifva verlden den , rätta, egentliga, efter helt nya grundsatser uppställda, sannskyldigt gudomliga dikten i toner. Och, hvem vet ,,hvad århundradena bära i sitt sköte? Hvarföre skulle icke tonkonsten i en framtid kunna utveckla nya under för kommande slägten; visa sig ,i nya fasetter, nya former, i mycket godt, som vi ävnu icke känna, icke ana? IIvad som gör att den nya musikriktningens alster icke genast och vid första åhörandet låta sig uppfattas och förstås, och att de, för att kunna smältas, betinga ett förnimmelse-organernas tillvänjande vid denna musik genom ett oftare hörande och återhörande af densamma, torde i frimsta rummet vara, att man deruti saknar dels den symmetii i formen, som gör de gamles musik så fattiig och öfverskåd