lig i afseende på toninnehället och de mu sikaliska tankarnes inbördes sammanhang samt dels den ursprunglighet och bestämd het i uttryckssättet, hvarigenom de klassi ska mästarne så klart ädliggöra ocl aldrig förfela att hos ähöraren framkalla just den känslostämning, som för tillfälle af tondikten åsyftas — något, som blot: på reflektionens väg svårligen lärer stå att vinna. Härtill komme äfven, att det för den nya skolan mindre är fråga om naturligt och osökt framflytande, enkla melodibildningar, än om uppfinnandet af till hvad pris som helst ovanliga tongångar och åstadkommandet af största möjliga mångfald af sins emellan frimmadartade, hvarandra plötsligt och oförberedt aflösande ackordföljder. Formlöshet med deraf föranledd svårfattlighet, jigtande elter oranlighet och, såsom en följd häraf, den omedelbara ingisvelsens åsidosättande för vinnandet af spekulativ konstighet med tillhörande grumlighet och obestämdhet i uttrycket — dessa de svaga sidor man vill förevita den nya musiken — återfinnas jemväl, i mer eiler mindre grad utpräglade, uti hr Hallöns kompositioner, företrädesvis dock de instrumentala. (Des-förutan skulle de ju vara i saknad af sjelfva ,,framtids-elementerna). Detta oafsedt, vittna emellertid ifrågavarande tonsättningar, mest likväl qvartetten, både om verklig musikalisk begåfning och goda, träget bedrifna studier. Särskildt är det tematiska utarbetandet skickligt utfördt, och harmoniläran har hr IL, som man säger, på sina fem fingrar. Hvad sjelfva uppsinningen beträffar, så företer den visserligen här och hvar temligen påtagliga reminiscenser, såso n ifrån Mendelsohn, men der i ötrigt ingifvelsen fått råda öfver begäret efter konstighet, finner man verkligt sköna melodibildningar. I detta afseende nämna vi särskildt den i äl:ta nordisk folkton hållna början till qvartettens adagiosats. Äfven motiverna i dennas lesta sats, synnerligen det andra, äro vackra och väl hållna. Dessa hr Halltns förstlingsförsök innebära således goda framtidslöften, helst om den unge tonsättaren, ihägkommande Glucks ord, alt ,,enfald och sanning äro de enda riktiga grundlagen för det sköna i konstens verkk, skulle kunna finna sig vid att företrädesvis rikta sina bemödanden på vinnandet af ädel enkelhet. I sina vokala tonsättningar nar hr Hallen mera än i de instrumeatala låtit leda ig af förenämnda grundsats. Isynnerhet är hans ,,Licbespredigt ett verkligen ålskligt litet stycke. Så väl detta som hr H:s andra romans: ,,Der Mond am IIimmel lacln, tolkades af fru IIIIda Biorklund med den varma känsla och det sannt musikaliska föredrag, hvarmed denna konstvärinna alltid vet att sinna vägen till sina ähörares hjertan. t De enda vid soiröen förekommande num; mer, som icke voro af soircegifvarens egen komposition, utgjordes af ett par sånger af Schubert och Schumann, hvilka föredrogos af en af våra mest framstående 1 ( 8 amatörer. i Tösrigt upptog programmet poemet, Iljertklappningen, at Malmström, fransagdt å af fröken Gurli Åberg med en fines och dramatisk liflighet. som beredde henne byllningen af en framropning. Utförda al så goda förmågor sm hrr P Heillyrean, Ceapek. Litcech och iander, zingo br IIallns quartett och trio jemnt S och väl, och publiken, omkring 20) per7 oner, egnade desamma ett v ilrilligt och ppmuntrande bifall. 0 a