Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1869, sida 2

om man också bort respektera regeringens betänkligheter mot hvarje förändring i de stadgar, som ega ett nära samband med den nya statsförsattningen, så skulle man dock hafva beklagat, att sådana föreskrifter, för dessa skruplers skull, fått qvarstå orubbade, hvilkas påtagliga orättvisa skul!e hafva gifvit näring åt ett berättigadt missnöje, samt dermed äfven understöd åt en agitation, för hvars syften denna orättvisa utgjort en god förevänning. Man skulle äfven häri, nödgats se ett doktrinärt fasthållande af lagstadganden, som ej motsvara tidens kraf, samt en motvilja mot den utveckling, hvilken hvarje samhälle har sig förelagd. Regeringens beslut har alltså, enligt vårt sörmenande, varit visligt. Det har beröfvat agitationen en häfstång och det har hos alla framätskridandets vänner lifvat förtröstan till den närvarande ministerens beredvillighet att gå hand i hand med den sansade opinionens uppfattning och kraf. Denna progressiva karakter måste en svensk regering, i närvarande tidpunkt, ega, och det är ej nog att hon eger densamma, nationen bör veta det och tro derpå. Den nya statsförfattningen har blifvit oss gifven och har blifvit varmt omfattad, just emedan man hoppas och tror att den skall bringa oss framåt med hänsyn till de organiska lagarnes utbildning i samma anda samt institutionernas ombildning i samma riktning. En konservativ eller stillastående regering skulle alltså icke motsvara den nya författningens uppgift och ändamål, och äfven den högsta personliga aktning samt tacksamhet för det stora verket: representationens ombildning, skulle icke kunna på längden uppehålla en sådan regering, hvars vänner — framåtskridandets vänner — skulle känna sig modlösa och försvarslösa mot de förbundna anfallen af reaktionen och radikalismen. I sjelfva verket behöfver äfven vårt land, i många hänseenden, en Gladstone-politik, d. v. s. ett system, som åvägabringar allvarliga reformer i statshushållningen, hvarmed vi atse hufvudsakligen att statsmedlen blifva ändamålsenligt använda, men icke ett absolut sparsamhetssystem, som hindrar nyttiga institutioner att fungera. Väl använda medel återgifva åt de skattdragande i rikt mått deras skattebidrag; men illa använda, d. v. s. disponerade för onyttiga ändamål, eller på ett oriktigt sätt i ötrigt, vålla de ej blott förluster utan äfven positiv skada. Vi hafva alltid hoppats, att den rådkammare, till hvars förste man hela nationen blickar upp med vördnad och förtroende, skulle fullfölja sitt stora verk på reformernas bana, i fråga om vårt inre samhällslif. Vi begära dervid inga storartade initiativer, emedan dessa, enligt vårt förmenande, kunna och böra, under våra förhållanden, helst utgå från representantförsamlingen och från nationens eget vaknade medvetande. Men mot dessa impulser bör regeringen icke vara motvilligt stämd, utan fastmer sofra dem och leda dem framåt i en god riktning och mot det goda målet. Den reform, hvarom nu är fråga, har ställt den närvarande regeringen på denna ståndpunkt, och derföre helsa vi densamma med tillfredsställelse, icke blott såsom en i och för sig nyttig och riktig sak, utan ock för den förhoppnings skull, som härmed blifvit stärkt, att regeringen vill gå med nationen hand i hand framåt på vår utvecklings bana.