Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1869, sida 2

Då Gasarnie ej svarade henne betraktade hon honom, rädd att han tadlade henne, men hon spratt till, då hon såg hans ögon fyllda at tårar. — Jag vet ej hur den stackars Bernadou kom dit, fortfor hon hastigt. — Han hade ej tid att säga mig hur han fått veta vår fara. O, hur skall jag kunna säga den stackars Veronique det? — Hon skall bära det lättare då ni säger det, än om hon hörde det af någon annan, sade Gavarnie sakta. — Tror ni det? Ni anser således att jag gjorde rätt uti att gå? — Ja visst. — Det gläder mig, sade Marcelle och försjönk åter i tystnad. Gavarnie visste att dessa enkla ord inneburo mycket; ty under sin bekantskap med Marcelle hade han märkt, att ehuru hon skattade högt åsigterna hos ett par tre personer, som hon verkligen värderade och älskade, brydde hon sig ej om hvad de öfriga tänkte. Det var ej tillfälle att grubbla öfver hennes ord, eiler ens gömma dem i hjertat. — Det gläder mig att ni ej är slaf under denne prest, sade han slutligen plötsligt. — Denne man är genomträngd, nästan förstenad af sitt embete, — hvarje åtbörd, det sätt hvarpå han uppbär sitt hufvud, rörelser, blickar, allt antyder presten. Förliden natt blef han menniska ett ögonblick; men troligtvis blygs han nu deröfver. — Jag tror att han skulle bli stor unler motgångens dagar, sade Marcelle. — Han och hans likar förbereda dem så mycket de förmå. Under en tid, då le åtminstone äro nog klarsynta att se, ut äfven religionens första principer sväfva