Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1869, sida 3

Article Image
LONDON d. 16 Nov. Konsols 937,6. LIVERPOOL den 16 Nov. I dag omsattes 12,000 balar bomull. Marknaden Ivar fast. I KÖPENHAMN d. 16 Nov. Spanmålsmarknaden lugn. Ett och annat. Från Paris, I Paris går det lustigt till. På gatorna hör man marseljäsen och lefverop för Rochefort; i valförsamlingarno lefverop för republiken. Det hände för några dagar sedan vid ett valmöte i Belleville, att man midt under jublet för republiken och Rochefort fick höra en röst, som skrek: lefve kejsaren! Allmän öfverraskning, rättmätig förtrytelse; ordföranden springer upp från sin stol och utbrister: ,, medborgare, hvem höjer detta upproriska rop? sen till, att denne dålige samhällsmedlem förpassas ur salen ! Folkmassans inbillningskraft har i alla tider liknat barnets. Hon behöfrer något att beundra och förtro sig till, och bon har liflighet nog att af hvilket råmaterial som helst forma sig sitt ideal. Innan bildhuggarkonsten var uppfunnen och ännu. långt efteråt knäböjde de fromme inför oformliga stenblock och smorde dem andäktigt med olja. På politikens område fortfar något dylikt ännu. I Sverige gör sig den nyliberala fantasien en lagman Thorgny af — Jöns Pehrsson; i Frankrike gör sig den ultraradikala inbillningskraften en Washington af hr Rochefort. Frisinnade män, som hafva en smula mer af kritik och något mindre af ,, skapande santasi, men framför allt en bestämd fordran på mandom och heder, betrakta denna afgudadyrkan med våämjelse eller med löje. Och de skynda sålunda att skilja mellan ett radikalt parti, som i sina leder räknar många af samtidens bäste män, och ett vidkalt parti, som i sina leder räknar många af samtidens störste tokar, plus dess ruskigaste sigurer. IIvad man till försvar för det sednare partiet i Frankrike kan säga är att dess bjeltar och afgudar dock icke äro sämre eller ruskigare än den officiella verldens koryfter. De äro i allmänhet folk af det slaget, som kunde gjort sin lycka såsom kejserliga prefekter, polischefer och generaler, om de icke föredragit att vända sig från den nedgående solen till den uppgående och funnit sin uträkning uti att blifva verktyg åt folkmassan heldre än att blifva verktyg åt Cxsar. Ty verktyg äro de dock i denna massas hand, fast hon känner behof af att för tillfället ställa dem på en piedestal, srån hvilken hon i nästa ögonblick kanske nedstörtar dem, instämmande i det löje, som dessa afgudar framkallat hos den öfriga publiken. Derutinnan skiljer sig det parisiska solklynnet från det svenska. I; Rocheforts-kulten blandar sig icke så litet medveten komik och ironi; i den svenska Jöns-Pehrssons-kulten är allt deremot djupaste allvar och andakt, som icke ett ögonblick låter störa sig af tanken på den bevisade svårigheten att förena denna tillbedjan med en rätt dyrkan af gudinnan Justitia. Jöns-Pehrssons-tron låter lika litet rubba sig af domstolsprotokoller som andra ortodoxier af förnuftets slutledningar. Hr Rochefort står icke så säker. Löjet börjar redan skaka på hans piedestal. Och mannen gör allt för att utmana det. Att han skulle blifvit en förträfflig hofman, om han valt den vägen, bevisas af det oöfverträffliga kryperi han ådagalagt inför — jag vill icke säga folkets majestät, ty det innebure ett det grymmaste missbruk af detta ord — utan inför det slags kejserlighet, som upprest sin tron i de jakobinska klubbarnes samlingssalar. Ty, sannerligen bär allt, som möter oss der, det kejserliga systemets pregel, sådant detta system varit intill 1869. De hopar, som fylla dessa salar, bestå af idel Napoleoner 1 fickformat. Rochefort förklarar inför dem, att han aflagt ed på författningen, med afsigt att icke hålla den. Bravo, bravo! jubla desse blus-Napoleoner; denna förklaring är tagen ur deras egna hjertan, likasom ur hans, som den 2 Dec. 1851 föregick nationen med ett så lysande exempel på huru en ed bör hällas. Vi skola i nödfall bryta oss in i lagstiftande församlingen, förklarar Rochefort, och blus-kejsarne helsa dessa ord med stormande bifall, ty det är äkta kejserligt; sådane inbrott blefvo grundvalarne för Napoleon I:s och Napoleon III:s magt. Kör ut karlen, som tillåter sig ett upproriskt rop! ryter ordföranden i klubben, och uppmaningen får straxt gehör, ty hon är äkta Napoleonisk och har tillämpats i vidsträcktaste mått af den, som skickat tusentals upproriska ropare till Cayenne. I nödfall nedstiga vi på gatan och utkämpa striden der, ropar Rochefort, och man instämmer, ty man minnes ganska väl, hura förträffligt en sådan kupp lyckades den 2 December. Om en sjelfstän. Fn Hd um AA SLUT 2 ?

17 november 1869, sida 3

Thumbnail