intog en hotande ställning, samt slutligen lelklassens fruktan för socialismen. I fseende på det sistnämnda mom. anmärkte dol, att man utan tvifvel i Frankrike I stuud hyser mindre farhågor för tion än förr, men att det förhäl2 ann orlunda, då det gäller farhågorna för en socialistisk omhvälfning, enär hvar och en, som någonting eger, fruktar att förlora sin egendom. Hvad den andra an angår: hvilka reformer, som för Frankrike först och främst äro önskvärda, betecknar han som de vigtigaste: u) inänkning af centralisationen, d. v. s. den genom Napoleon I skapade prescktregeringen, så att det gamla kommunalväsendet må kraftigare utvecklas och Frankrikes hela intelligens mera komma hela landet till godo; b) reformer i lagskipningen och doåndet, hvilket är ytterst eländigt; :yrkans åtskiljande från staten. Såsom man af ett utaf gårdagens telegrammer erfarit, har baron Werther blifvit mycket väl mottagen som preussisk ambassadör i Paris, och Werther sjelf har ör kejsar Napoleon i sin första audiens klarat, att konung Wil helm för honom uttryck ligen uttalat den önskan, det han måtte göra allt för upprätthållande af de vänskapliga förhållandena mellan Frankrike å ena samt Preussen och nordtyska förbundet å den andra sidan. Baron Verthers namn har sedan långliga tider en god klang i de diplomatiska kretsarne uti den franska hufvudstaden. Hans far var preussk ambassadör i Paris år 1830 samt var särdeles nitisk och lycklig för utjemningen af de konflikter mellan kabinetten i Paris och Berlin, som uppstodo med anledning af Juli-revolutionev; hans scn, den n. v. ambassadören, bidrog är 1859 icke obetydligt till, att Preussen vid utbrottet af det italienska kriget icke förklarade sig emot Frankrike. Under den tid, då hans sar var ambassadör i Paris, var baron Werther attache vid legationen, derefter förste legationssekreterare i Paris, och afgick år 1844 som ambassadör till Bern, 1845 till Athen, 1849 till Köpenhamn, 1854 till Petersburg och 1859 till Wien. Det säges, att kejsarinnan skall den 26 dennes från sin orientaliska resa återkomma till Toulon för att direkt derifrån begifva sig till Paris. ENGLAND. Den nyligen aflidne Peabody har — enigt, Tintes — testamenterat 150,000 på st. till den af honom upprättade fonden för uppförande af arbetarebostäder i London, hvarigenom det af honom för samma ändamål skänkta belopp nu uppgår till en half million pd. st. Som man vet, har man på vissa håll upphäft en faslig olåt med anledning af d:r Temples utnämning till biskop i Exeter samt påyrkat, att presterskapet i stiftet skulle förrätta det val till biskop, hvartill detsamma påstods hafva rättighet. Denna förmenta rättighet är likväl blott en formsak, som egentligen ingenting har att betyda. Det meddelas emellertid nu, att n af drottningen föreslagne kandidaten t vald af nämnde presterskap med 13 r mot 604. Före sin afresa till det ökumeniska konciliet har den katholske erkebiskopen Manning utfärdat ett herdabref, en diger lunta om 150 sidor under titeln: ,, The oecumenical council and the Infallibility of the roman Pontiff, i hvilket opus helt öppet påyrkas, att påfvens ofelbarhet skall uppjas till dogm. rufvan IIendresorgon uti södra Wales bar en explosion förekommit, som kostat 6 menniskolit. ITALIEN. Konungen är nu så tillvida återställd, att febern alldeles upphört. Prinsarne och ministrarne, som, under det konungen var värss sjuk, vistades i San Rossore, ha nu lemnat detta slott, och hertigen af Aosta har återrest till Egypten för att öfverrara Suezkanalens invigning. Konungens sjukdom väckte stort deltagande i landet, och en mängd adresser har till honom insändts, bland annat från Venedig. Den förut nämnda, mycket vidlyftiga rundskrifvelsen från konseljpresidenten till de diplomatiska agenterne i utlandet, daterad den 5 Oktober, kommer att offentliggöras först efter parlamentets öppnande. En korrespondent från Fiorens meddelar dock följande tillförlitliga utdrag deraf: Efter den italienska regeringens äsigt skulle ändamålet med det ökumeniska konciliets inkaljande bufvudsakligen vara att fälla en dom öfver de principer, å hvilka konungariket hvilar. Oafsedt denna församlings religiösa karakter, har den italienska regeringen uppfattat konciliet som en akt utaf en utländsk regering, med hvilken Italien icke står i något slags törbindelse, och det är icke svårt utt inse, det denna akt är riktad mot koc)