Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1869, sida 2

dömd till straffarbete och att, enligt ingången officiel underrättelse, han börjat i cellfängelse undergå detta straff. Enligt gällande allmän lag får en sådan strafffånge icke utan vederbörandes tillstånd emottaga eller afsända bref eller bud från eller till annan person inom eller utom fängelset, eller emottaga besök af annan än fångvaktare, vid fängelset anställd läkare eller prest samt de personer, som öfver fängelset hafva uppsigt eller der, till följd af innehafvande tjenstebefattning, ega tiliträde, hvarförutom det är stadgadt att sådan fånge skall sysselsättas med arbete för kronans räkning. Justitie-statsministern har till följd häraf ansett nämnde utgifvare urståndsatt att under straffarbetstiden fortsätta tidningens utgifvande och derför låtit underrätta hufvudstadens boktryckare om att hans tillståndsbevis under denna tid icke gäller. Är denna uppfattning oriktig, så synes visserligen vår tryckfrihetsförordning vara i stort behof af förändring i fråga om ansvarighetssystemet, och för bedömandet häraf vore det önskligt, att frågan blefve dragen under högsta domstolens pröfning. Af de hittills gifna prejudikater, som vi känna, tro vi nemligen icke, att någon säker slutsats i afseende å detta fall kan dragas. I denna förklaring, som anses förskrifva sig från h. exc. justitiestatsministern sjelf, betonas de grundlagens ord, som säga, att det är utgifvaren at ett dagblad, som skall anmäla sig för bladets utgifvande. Det anmärkes tillika, att en boktryckare icke skall kunna, blott han har i sin hand ett tillståndsbevis, ansvarsfritt trycka en tidning, ,som utgifves af någon annan än den, a hvilken beviset lyder. — Härigenom förutsättes, att boktryckaren skulle kunna och böra utöfva en viss kontroll öfver utgifvarens behörighet. Detta är en kinkig sak, enär begreppet ,utgifvare är så obestämdt. Menades dermed redaktören, så kunde bevisning åvägabringas, att en man är dertill alldeles oförmögen; menas förläggaren, kunde det möjligen bevisas att mannen ingenting eger, hvilket dock ej hindrar, att ju han kan ega kredit för en tidnings utgifvande. Men utgifvaren kan vara anordnaren, uppsättaren af ett tidningsföretag, hvilket ban öfverlemnar åt andra att utföra och hvilket kan skötas äfven i hans frånvaro. Om en verklig utgifvare begifver sig på ett halft års resa, eller om han svårt insjuknar, har ban dermed upphört att vara utgifvare, eller har tillständsbeviset dermed blifvit ogiltigt? Skulle en boktryckare vara skyldig att vaka öfver något sådant? Den rätt hr justitiestatsministern tillerkänt sig, att besluta öfver giltigheten af ett tillståndsbevis, skall kunna, befara vi, leda till besvärliga konseqvenser. Ty det korrollarium följer af beslutet, att justitiestatsministern eger rätt (hvarmed följer skyldighet) att tillse och afgöra, huruvida en man är i tillfälle att utgifva en tidning. Likasom straffarbete i fängelse anses göra honom urståndsatt att vara utgifvare, så måste en sjukdom eller frånvaro på resor göra det. Ja, han kan vara likaså urståndsatt att vara utgifvare, när denna verksamhet anses förutsätta hans personliga deltagande i utgifvandet, då han bevisligen saknar dertill all förmåga, t. ex. då han hvarken kan läsa eller skrifva, och sådana ,,utgifvare lära verkligen hafva existerat. Enligt vårt förmenande kunna det s. k. tillståndsbevisets olägenheter icke afhjelpas genom åtgärder från justitiestatsministerns sida af den beskaffenhet, som den ifrågavarande. Deremot kan denna åtgärds lagliga befogenhet starkt ifrågasättas, likasom man ock finner, att den ärade artikelförfattaren i Posttidn. tydligen sjelf anser saken vara oviss, då han uttalat önskan derom, att frågan blefve dragen under högsta domstolen. Detta hade ock, enligt vårt förmenande, kunnat och bort ske uti närvarande casus, då man bort anställa åtal mot boktryckaren af ,Fäderneslandet, hr Hagström, derför att han tryckte en tidning, utan att utgifvaren behörigen anmält sig för tidningens utgifvande. Det hade då blifvit domstolen, som fått prössa och afgöra saken, efter parternas hörande och förklaringar. Att regeringens förste ledamot, i administrativ väg, inlåtit sig på en så ömtålig sak, hade vi önskat se ogjordt, då vi önskade se denne ledamot stå öfver alla slika kollisioner, likasom vi tro, att regeringen aldrig borde hafva något att beställa med tryckfrihetens utöfning annat än förmedelst åklagaremakten. Här har en annan omständighet blifvit vidrörd, som ytterligare bevisar orimligheten af det ofta anmodade tillståndsbeviset, nemligen en utgifvares död. En sådan händelse inträffar t. ex. vid en dagligltid