Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1869, sida 2

strelle, och Gavarnie bet ihop tänderna i förtviflan. Nästan mekaniskt förde han henne mot skogsbrynet; han kunde ej lemna denna hjelplösa, förlärade qvinna, och det enda, som återstod honom, var att söka föra henne till prestgården samt återvända för att söka den unga flickan, försvunnen vid en sådan tid och under en sådan scen. Det var troligt att sjelfva skogen skulle satta eld, och man kunde ej hoppas att finna något skydd der. Eldbränder fördes af blåsten långt bort med de täta rökmolnen; fåglarne, uppskrämda ur sin sömn, flaxade mellan grenarne; ett törskräckt djur störtade emot dem och gznällde af förtjusning vid deras åsyn. Det var madame de Lestrelles favorit-knähund, och Gavarnie kände sitt hjerta klappa af en obestämd glädje, likasom hade det lilla ljurets räddning äfven antydt Marcelles. De gingo ut ur skogen; allt var tyst, insen! hade vaknat eller hade någon aning om den förstörelse, som försiggick i närheten; allt var försänkt i sömn och tystnad, ehuru det röda skenet spred sig vida omkring och dånet af lågorna blef allt starkare. Prestgården var i sigte, dess nrita väggar upplystes af återskenet, hvilcet färgade en liten vattenpöl nästan blodöd; — och här märktes slutligen rörelse. Några af tjenarne hade flytt dit, och preten samt hans gamla moder skyndade ut ör att möta flyktingarne. Åt dem anförrodde Gavarnie madame de Lestrelle, wars förvirrade blickar och klagorop efter in dotter uppväckte deras medlidande; ch den gamla gumman förde henne in i mset samt försökte värma och lugna henne, nedan kyrkoherden skyndade till slottet, lock långt efter Gavarnie, hvilken ilade!