Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1869, sida 3

komma till det tredje igenkänningstecknet på en bildad man: god takt eller med andra ord grannlagenhet och finkänslighet, så måste vi säga, ott detta är hos en svensk-luthersk prest (såsom : ännu mera sällsynt egenskap. Det är prestens rättighet och skyldighet att str emot senden, men att ban dervid kan och bör behandla synt i annat sätt än synden, att han kan va hertig mot syndaren och dock skon synden, detta kan eller vill han högst såll gripa. Och vi måste påstå, att detta är en anklagelse, soin gäller äfven de annars bäste af kyrkans tjerare. Och det är just dessa starka och vi måste erkänna modiga kämpar emot det usla ibland oss, som på det mest förargelseväck sättet försynda sig i detta afseende. De går till våldsamhet och deras mod till öfserinod Hänsynslöst vilja de nedstörta det, som upp dem i deras nitälskan sör det heliga, och glömma att man äfven dervid kan välja rum. tid och sätt. Då de vilja förbätta, så förbittra de; när de vilj upprätta, så för va de. De synas vilja taga till föresyn vår IIerre, Ian i templet kullstötte vexlarenas bord, men naden mellan Mästaren och 1 Herren, som straffar sina undersater, och ren, som straffar sina medtjenare. Det skulle vara Jätt att ur vårt lands sista d kyrl historia framdraga exempel på hvad prestmän, som annars ega vår stora ok rit de handlande, men ,.exemp!a sunt o Vi tro, att de lyten, som nu blifvit påpekade, äro de, som så ofta förorsaka att vårt preste kallas obildadt. Och att skälet icke ligger uti b stande bokliga kunskaper. Det kan visst var ganska godt, om en prest genom rikedom på s dana är i stånd att väcka intresse för sin person ibland tänkande och kunskapssökande m eller derigenom är mäktig att i dialektik n med en af jordens v eller skicklig att gör inflytande gällande uti menniskors 2 diska ting, men icke vinner han derigenom själar för Guds rike. Och nog kan han deriörutan vinna tillräckligt och fullgiltigt erkännande för sig, såsom en Kristi rikes tjenare. Vi veta nog, att våra prester sjelfva säga, att orsaken till oviljan emot dem beror endast eller hufvudsakligen på hat till sannint hat till Kriingen, stus och till den vägen, som förer till lifvet. Vi tro ock, att häruti ligger någon sanning fierdskap beror förvisso härpå, men vi tvi det är den största delen. Men, invänder man, om orsaken ligger uti presternas egna personer, och specielt i de karakte fel hos dem, som ofvan påpekats, äro då dess: så för dem karakteristisxa! Finnas de ick inom andra, ja inom alla kårer, utan att der göra dem till föremål för lika ovilja? — Vi s för det första har allmänheten, och ven med rätta, större fordringar på prester än på andra, men för ölrigt tro vi, att det är så, att presterskapet såsom kår mer än andra gör sig skyldigt till brist på ädelhet i ko.,elkteren och till brist på god takt. — Men om så är, måste dertill finnas någon mera allmängiltig orsak. Ja. och vi tro, att denna får sökas uti sättet for presterskapets utbildning och uti kyrkans och kyrkoväsendets organisation. Detta ämne är vanskligt att inlåta sig uppå, men vi vilja dock nästa gång derom göra några antydningar