Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1869, sida 1

sej ännu förlorat sina blad, ehuru de högr sträden länge hade varit kala. Der stan uade han nästan andlös, och Marcelle bi trädde honom att understödja madame d Lestrelle, hvars svaga suckar visade at shon började återhemta sig från sin svim ning, ehuru hon tycktes förlamad af fasa Prestgården är det säkraste stället som vi kunna finna vägen; kyrkoherde skall lemna oss en tillflykt, och ingen skal söka oss der, sade Gavarnie. — Det vär sta är förbi! — Rädda mamma! sade Marcelle, som hitintills ej hade yttrat ett ord. . Hör! sade Gavarnie hastigt, — vi få ej förlora ett ögonblick. Bästa grefvinna, mod! Vi äro ännu i säkerhet. Kom! endast litet läng-e bort! — Jag kan inte, klagade madame d Lestrelle darranle. — Jag tror jag dör jag fryser! Låt mig hvila litet. Gavarnie tog henne i sina armar, utom sig af otålighet och oro. — Marcelle, för Guds skull, håll er nära intill mig och kom; hör ni dessa ljud? — De genomsöka skogen efter oss, svarade hon, och de skyndade tramåt i mt ret utan att veta om de togo den riktiga kosan. Marcelles tunna toftlor sletos från hennes fötter, hennes klädning refs i trasor mellan trädgrenarne, nattvinden gehomkylde henne, men det var ej tid att känna eller klaga, ty ettrop, ett ljusskimmer från någat bloss i närheten visade dem, att deras förföljare nästan hade hunnit upp dem. Åter stannade Gavarnie och uttalade sakta hennes namn i mörkret. — Vi kunna inte uppnå prestgården, sade han, — vi skulle upptäckas i det