Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1869, sida 2

ronique och blickade förebrående på Bernadou. — Men — — vår fröken? — Madame de PFapolles är en adelsdam, och jag är en bondson, svarade Gavarnie. — Åh, hvilken skada! suckade Veronique, och hennes hastiga erkännande af omöjligheten att passera denna klyfta tycktes lägga en tyngd på Gavarnies hjerta. — Tänker herrn verkligen resa bort? frågade Bernadou med en så synbar misstro, alt Gavarnie blef stött och svarade skarpt: — Min gode vän, jag tror vanligtvis hvad man säger, emedan jag sjelf talar sanning. Det tycks ej vara så med er. — Förlåt, min herre, ty om hvad Veronique säger är sannt, är det hårdt att tro att ni tänker lemna Ibarraye. -Hvarför skulle jag stanna här? — För att beskydda madame de Fayolles och hennes familj. Hvarje vän de ha kan behöfvas, min herre. — Ab, tror ni det? sade Gavarnie, öfverraskad af allvaret i hans röst. — Men hvad kunde en fremling, som jag, göra? — Om herrn älskar nådig grefvinnan, skall han nog finna något sätt att beskydda henne. — Mitt råd skulle kanske bli, att herr de Lestrelle lemnar Frankrike för en tid, sade Gavarnie, som ville se hvad verkan detta skulle utöfva på Bernadou. Han tycktes blifva tankfull, och Veronique utropade: — O, ja, och då kunde ni taga herr grefven och hans familj till ert eget land? Lyssna till hvad herrn säger derom, Bernadou; der skulle vi också bli lika andra menniskor och lefva ibland dem, i stället för att vara förvista till detta ensliga