Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1869, sida 2

Ulmänna diskonten. Detta skedde, anför ir bankoombudet, enär styrelsen funnit, att de mindre jordbrukarne cke kunde vara belåtra med lånen från handels;ch näringsdiskonten, utan, då de skolat inbetala lerifrån erhållna lån, yttrat, att den kortare låneiden vore dem mycket oläglig, och att det hade rarit bättre, om lånet aldrig erhällits, hvad ock le många lagsökningarne för sådane smärre lån nogsamt utvisat. Styrelsen ville med denna hänvisning till allmänna diskontfonden bereda sökanlen en verklig fördel, och om hon i April hade vändt sig dit, så hade hon långt före detta haft le penningar, om hvilka bon dessutom icke synes hafva varit mycket angelägen, då hon kunnat rån April till September låta länehandlingarne nvila hos kommissionären. Denna styrelsens uppfattning må vara ganska aktningsvärd, och säkert skulle de flesta smärre låntagare deri instämma, derest icke det inträffade, att beriljade län i allmänna diskonten så vänta slera månader på penningarnes utbekommande. Den som då behöfver ett lån vid den tid det sökes, underkastar sig heldre att söka det på en fond, der det snart utfaller. Då styrelsen ville göra sökanden en tjenst med att hänvisa henne till allmänna diskonten, så hade det varit godt, om denna hänvisning skett redan då ansökningen först inlemnades. Då det nu skedde, tillkom nemligen den omständigheten, att sökanden fått vänta ytterligare 2 4 3 månader på att utbekomma det bifallna lånet. Lika med hr Nyström anse vi, att omsättningslån på 11, å 2 år äro just sådana lån, som bäst gagna våra mindre jordbrukare, enär en jordförbättring eller odling icke förr återgifver något af de derpå nedlagda kostnader. Det är äfven derföre vi önskat, det riksbankens styrelse måtte ega friare händer att disponera medel på denna lånefond, likasom vi äfven ansett, att öfriga banker skulle kunna, med stor fördel både för sig sjelfva och redbara låntagare, anordna någon del a! sin utlåning på detta vis. Men ett vilko härför är likväl, att en lånesökande e behöfver alltför länge vänta på lånets utfallande, ty det är en stor skillnad mellan att erhålla penningar till ett jordbruksarbete på våren och att få dem först påföljande höst. Ått anse en lånesökande vara ,mindre angelägen, derföre att har (eller hon) låtit sina lånehandlingar hvila och vänta på bättre tider, är en missuppfattning, ty den sökande har ofta intet annat alternativ än att vänta. Det finnes hos många hederliga och välmenande personer en synnerlig benägenhet ati vara förmyndare för dem de anse icke rätt törstå sin egen fördel; mer vid en bankförvaltning är det förmynderskapet det bästa, som undviker sväfvande resolutioner och expedierar både låneansökningar och andra ärender väl och skyndsamt.