Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1869, sida 2

Riksbankens lånerörelse. Då vi ej velat gå en aktad sagesman rörande en species facti vid härvarande lånekontor i förväg, i afseende å den belysning som han kunde önska göra af hr bankoombudet C. M. Nyströms i Hand-idn. af sistl. Måndag införda förklaring af samma faktum, lemnade vi för egen del denna förklaring för tillfället utan anmärkning. Då vi likväl ingenting afhört från vår berättare, kunna vi ej längre lemna hr Nyströms framställving utan en närmare granskning, hvaraf torde framgå, att det faktiska förhållande, som blifvit af oss anfördt, qvarstår i all dess kraft. Hr Nyström yttrar: Lånesökandens anmälan inkom till lånekontoret i April, men afslogs med anledning at hypoteksutgifvarens förutvarande förbindelser till linekontoret, der dessutom sökanden sjelf hade annat lån. Då sedermera beslut fattats om minskning af utlåningen från handelsoch näringsdiskontfonden, föranledde detta sökanden att låta handlingarne hvila hos kommissionären, under afbidan på bättre tider. Det ,afslag till låneansökningen, som skedde i April, skulle alltså varit beroende af lånekontorets bristande förtroende till de erbjudna säkerheterna. Huru kunde då sökanden ,afbida bättre tider, d. v. s. bättre penningetillgång i banken, ty ej lära säkerheterna kunnat dermed förbättras? Hade säkerheterna blifvit förkastade, och hade sökandea derom erhållit besked, så hade hon väl ej låtit lånehandlingarne qvarligga till bättre tider? Men en sådan underrättelse ingick tydligen icke till sökanden, ty då hade hon väl ej heller inkommit några månader derefter med samma säkerheter, jemte nytt vederhäftighetsbetyg, hvilket tydligen skedde på budskap från kommissionären. Detta vederhäftighetsbetyg, säger hr N., var nödigt, enär sedan April månad , mycket kunde hafva förändrats med såväl sökandens sem kypoteksgifvarens stöllning. Detta är ganska riktigt, men nu befanns denna ställning, enligt vederhäftighetsbeviset, oförändradt god. Och detta lärer väl lånekontorets styrelse hafva sjelf funnit, då styrelsen hänvisade sökanden till allmänna diskonten, som väl ej lärer gilla säkerheter, hvilka blifvit kasserade på en annan afdelning af samma låneanstalt. Och i allmänna diskonten skulle man, efter hvad hr N. sedermera upplyser, hafva emottagit handlingarne och bifallit ansökningen redan i April månad, om sökanden vändt sig dit. Det faktiska förhållande vi anfört synes oss sålunda hafva varit fullt exakt, och det kunde icke vara annat, då vår trovärdige sagesman kände saken i alla dess detaljer. Men nu komma motiverna, hvarföre lånekontorets styrelse hänvisade sökanden, när saken i slutet af Augusti förekom, till