Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1869, sida 1

sprang upp och gick bort för att betrakta kopparsticken på väggen. — Hvad är detta? frågade han för att afbryta sången. — Något, som min bror köpte en gång. — Jag kan inte se hvad det föreställer. — Åh, herre, om man inte hade mera förstånd än en bartavelle ), borde man ändå kunna se det. — Med all aktning för er tafla, Veronique, så är den inte riktigt tydlig. Det är ett helgon, tror jag, med en page, som håller upp hennes släp. — En page! Så gudlöst! Det är ju en engel! — Åb, jag visste inte att detta utgjorde en del af englarnes sysselsättningar. — Men om helgon nyttja släp, herre? — Sannt, sade Gavarnie skrattande. — Och äro dessa Mager? — Ja visst. Ah, herre, ni visste det genast. — Nej, det vill jag ej påstå. — IIvad, herre, såg ni verkligen inte att det är de Tre Kungarne? Bernadou köpte taflan, emedan Gaspard är vår frökens skyddspatron, och han sätter en frisk qvist derunder, så snart den gamla vissnar. Han tror att detta bringar oss lycka, likasom hennes åsyn gör. Är det inte sannt, att när man talar med henne, tycker man sig stå i solskenet? Bernadou säger, att han aldrig träffar henne utan att något lyckligt händer honom. Och herrn såg verkligen inte? — Hur skulle jag kunna det? frågade Gavarnie med en högre färg på sina mörka kinder. Veronique upplyftade sina leende