Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1869, sida 1

skogen. Föreställ er, herre, han har varit ända till Paris — der kungen bor — och hela hans diktan och traktan var att kunna återkomma hit så tort som möjligt. Den här hyddan håller honom så fast, som fågellimmet håller hämplingen. — Ni må bittre här än både kungen och drottningen i sitt palats, mitt vackra barn, sade Gavarnie, som ångrade att han hos cagotflickan hade väckt hitintills okända önskningar. — Åh, den stackars drottningen! Allt hvad hon gör är orätt nu. Men hon tycks vara rysligt slösaktig. Det måste vara en svår tagg i hennes mans fot; alla helgon kunna ej hjelpa en man, som har cn slösaktig hustru, det ser man dagligen. Min egen morbror blef fattig genom sin hustru, herre! Vi äro alla så tungt beskattade, emedan drottningen och grefven af Artois skulle kunna förslösa Peru. — Hvarifrån har ni fått de nyheterna, appe bland molnen här? — Bernadou köper tidningarne; men han påstår att det är bättre att ej tala om dessa saker; ju mindre man säger, less bättre är det. — Män kunna nu uttala sina tankar, sade Gavarnie med ett djupt andetag, ikasom kände han sitt bjerta lättadt från en börda genom detta medvetande. — Katolik eller protestant, adelsman eller bonde, alla kunna nu höja sig genom sin gen förtjenst. — Men, herre, menniskan är född adig eller vanbördig; och hvad som komner med lindan, varar till svepningen. Herr Luchons Catherine, eller herr kyrkonerdens gamla mor, Zabeth, kunna aldrig bli damer, som madame de Lestrelle, sade