Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1869, sida 3

hennes hand, samt den bekännelse som afgifnsits af en Bothvells för delaktighet i gerningen lagförde och asrättade tjenare. Härtill komma i båda fallen de inre bevisen eller sannolikheterna, hvilka väga ungefär lika mycket i ena som andra hänseendet. Hevekelsegrunder för Maria att hata Elisabeth förefunnos i lika rikt mått som till hatet emot Darnley. Att hon icke närt ett djupt hat till Elisabeth är rent af omöjligt. Hon skulle då hafva varit höjd öfver alla menskliga passioner, hvilket väl ej ens hennes varmaste beundrare vilja påstå. Vidare bör beaktas, att Maria Stuarts samtid betraktade ett mord, isynnerhet ett politiskt, med helt andra ögon än vår tid. Bland annat som anförts till hennes ursakande, fästes mycken vigt vid den inför hennes domare af henne afgifna högtidliga förklaring, att hon hvarken med ord eller ens i tankan gillat mordanslaget emot Elisabeth. Ju högre grad at giltighet man vill tillerkänna en sådan förklaring, desto vigtigare är att granska dess formulering, men då säkra utvägar till en sådan granskning numera ej stå till buds, förlorar den derigenom mycket i betydelse. Såsom slutomdöme rörande giltigheten af de mot Maria Stuart i hennes sista process förebragta bevisen torde få gälla hvad engelske historieskrifvaren Hume om dem yttrar, eller att de, om än icke tillräckliga för att fälla en person i Marias ställning, likväl skulle på den tiden varit tillfyllestgörande emot hvarje annan politisk anklagad. Man kan lika litet frikalla Maria från all skuld i Babingtonska mordanslaget som påbörda henne en sådan. Så, anser insändaren, bör ett fullt opartiskt omdöme i den saken låta. Hennes skuld eller oskuld i detta anslag hör till de mörka punkter i historien, som hittills förgäfves väntat på en utredning. Ett annat moment i H.-T:3 teaterrecensents öfverblick anser insändaren äfven förtjena upptagas till skärskådning. Oafsedt Marias skuld eller oskuld, uppoffrades hoa för protestantismens interessen och säkerhet och, endast så till vida att Elisabeth var en representant 1ör den protestantiska saken, kan man säga att hon föll ett offer för hennes politik. Man får komma i håg, att Maria var en af katolitkerna uppburen pretendent till Elisabeths tron; vidare att Maria och hennes anhängare traktade att, med tillhjelp af Filip II i Spanien och dennes verktyg, hertigen af Alba, ryslig i åminnelse, vinna sina syften, samt att resultatet af dessa planers framgång skulle blifvit katolicismens våldsamma återinförande i England. Det protestantiska partiet i England, hvartill då hörde den stora majoriteten af engelska folket, hade ännu den , blodiga Maria (Elisabeths syster och företräderska) och hennes rykande kättarebål i allt för liflig hugkomst, för att ej såsom den största olycka frukta för en sådan eventualitet, som kunde sätta Maria Stuart på Englands tron. Har en orättvisa blifvit begången emot Maria, så bör ej Elisabeth ensam bära ansvaret derför, då opartiskheten kräfrer, att protestanterna i England, ja äfven i Holland, Nederländerna och Frankrike med henne dela detta ansvar. Innan insändaren slutar torde det tillåtas honom att meddela ett par historiska tilldragelser, som i visst hänseende kunna tjena såsom paralleler till Maria Stuarts historia. 1696 anstiftades af en viss Barclay ett mordanslag emot engelske konungen Wilhelm III:s lif. Wilhelm var måg till Jacob II, som af denne sin måg förjagats från Englands tron, ett öde, som han fullkomligt förtjenat. På Barclays begäran utfärdade konung Jacob, som då uppehöll sig landsflyktig i Frankrike, åt honom en fullmakt, hvari B. bemyndigades att emot prinsen af Oranien (såsom Wilhelm af sina motståndare kallades) och bans anhängare företaga sådana fientligheter, som bäst kunde gagna kungens ändamål. Denna fullmakt begagnade B. för att i England! värfva deltagare i sitt företag, och dokumentet, som var egenhändigt skrifvet af Jacob, tolkades innebära ett gillande at prinsens mord, och annorlunda kunde det ej heller uppfattas. Hertigen af Berwick, Jacobs naturlige son, allmänt ansedd som en ärans man, blef medveten om Barclays mordplaner, deltog visserligen icke deri, men reste öfver till England, för att vara, till hands och profitera af den förvirring, som beräknades blifva en följd af mordanslagets framgång. Ja, Borwick, som skyndat tillbaka till Frankrike, för att påskynda en fransk utrustning, hvars ankomst Jacobiterna (Jacobs anhängare) ville asbida innan de grepo till vapen, yppade mordplanen för Ludvig XIV, och denne för sin ridderlighet prisade konung bevarade hemligheten, utan att varna sin fiende för den fara, hvarmed hans lif hotades af lönnmördare. Detta passerade öfver ett årbundrade efter Maria Stuarts död, ochi en tid, då begreppen om rätt och orätt voro vida klarare är i det råare tidehvarf, hvari Maria Stuart lefde. Jacob II var en sonsons son till Maria Stuart. i Sofia Dorothea af Celle, gemål till Georg, kurfurste af Hannover och sedermera konung (den förste af sin linie) i England, är en annan olycklig furstinna, som äfven många historieforskare älskat att betrakta