spelande, isynnerhet hr Krohn som Lundestad, hr J. Bruun som IIeire och är Isachsen som redaktören, togo publiker med storm samt skördade ett oupphörligt bifall. Men oaktadt omdömena om stycket efter dess slut hvarje gång varit delade, i det hvisslare och klappare kämpat om öfverväldet, är jag förvissad om, att de flesta till den grad läto muta sig af det goda spelet och de förträffliga, direkte ur lifvet gripna figurerna på scenen, att de lemnade teatern med den öfvertygelse, det de öfvervarit uppförandet af ett dramatiskt