Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1869, sida 1

zripna figurerna på scenen, att de lemnade teatern med den öfvertygelse, det de sfvervarit uppförandet af ett dramatiskt mästerstycke. Med afseende på domen hos oss om det nya stycket, måste man således skarpt skilja mellan sjelfva pjesen och det återgifvande, som kommit den till del. Det ir troligen öfverflödigt att närmare påpeka, att, oaktadt de figurer, som skådespelarne trambringa, alltid äro hemtade ur det föreliggande dramatiska arbetet, ir det derför ingen sjelfföljd, att goda figurer alltid kräfva ett godt sådant såsom grundval. Jag vill nämna ett mycket näraliggande exempel i hr Fredrik Deland, som i den af Blanche bearbetade, högst medelmåttiga fransyska farcen ,Hittebarnet skapat den oförlikneliga dramatiska figuren Konjander, hvilken vi förlidet år hade nöjet att se några gånger på vår teater, och tjogtals af de lätta Pariserstycken, af hvilka nya hvarje vecka skåda dagen, kunna ej spelas utanför Paris, emedan de endast och allenast uppehållas af en eller ett par skickliga Pariserskådespelare. — Jag anser äfven för en gifven sak, att Ibsens stycke ej kan göra lycka på Stockholms och Köpenhamns hufvudteatrar, der det är antaget till uppförande, emedan dervarande skådespelare icke såsom våra känna alla nyanserna hos våra bondepolitici och i våra landsbygdsförbållanden tillräckligt, för att kunna framställa de kompletta, specifikt norska figurer, hvilka erfordras för att väcka intresse, och hvartill Ibsens arbete ensamt ej innehåller tillräckliga fingervisningar. Ett faktum är således visserligen, att stycket vid dess uppförande på vår teater gjort utomordentlig lycka; men deraf följer alldeles icke, att detta är ett arbete, som den sannt pröfvande estetiska kritiken med glädje kan inregistrera bland nordens estetiska verk, der dylika fotografisktrealistiska skildringar verkligen ej äro hemmahörande. Styckets beundrare anföra till dess försvar, att det alltigenom är en blodig satir, men äfven en satir i dramatisk form måste väl hvila på idealitetens grund; dels anföra de äfven, att det — likasom i så många andra afseenden nu för tiden bär i verlden — jemväl i dramat, isynnerhet det fransyska, hvarur alla teatrar hemta sin repertoir, finnes en starkt realistisk tendens, hvilken alltmera tränger det lyriska elementet i bakgrunden. Jag anser öfverflödigt att närmare bemöta detta argument: falska vexlar och brustna endossementskedjor, som en tid bortåt här i landet hört till ordningen för dagen, utgöra vackra momenter för det blifvande stora och allvarliga nutidsdramat hos oss. Jag har hittills alltid tänkt mig, att det första vilkoret för ett konstverk, vare sig att detsamma frambragts genom pennan eller penseln, måste vara en framställning af naturen idealiserad; men det är denna brist vid Henrik Ibsens nya lustspel, som enligt min åsigt helt och hållet fördömer det i estetiskt hänscende. Ett litet parti hos oss har icke kommit så långt i modern kultur, att vi ännu sätta realism öfver poesi. Jag för min del kan således ej ansluta mig till den stora allmänheten i dess omdöme om detta stycke.