Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1869, sida 1

cynism hos Gavarnie. Han vaknar tids nog, och endast emedan han finns till hands, kan jag lemna dig och din mor. — Men hvarför behötver du resa, pappa? — För att hindra att du blir en tiggerska, mitt barn. Och jag måste träffa några slägtingar samt rådgöra om framtiden. Emellertid se! här, i denna ask ligga pengar, en betydlig summa, som jag har dragit in, och jag önskar, — om det kan ske utan att oroa henne — att du ötvertalar din mor att äfven lägga hit sina diamanter. Lådan kan bäras lätt! Se hur jag låser den, och göm nyckeln omsorgsfullt. Jag har äfven papper i den bär byrån — — Han tog upp en nyckel medan han talade och öppnade den ifrågavarande byrån, medan hon böll lampan, då hon händelsevis kom att blicka mot spegeln, som reflekterade ett af fönstren. Hon spratt till så att hon var nära att släppa lampan, och herr de Lestrelle frågade öfverraskad hvad som hade händt. — Jag såg eatt ansigte i spegeln, svarade hon och blickade oafvändt mot glaset, till hvilket herr de Lestrelle äfven vände sig hastigt, men den jemna ytan visade nu endast Marcelle och honom sjelf, hvilka båda studsade vid anblicken af deras häpna utseende. Båda skyndade till fönstret och blickade ut, men ingenting rörde sig; månen var dold bakom ett moln, och alla föremål sammanflöto i mörkret. — Jag såg ett ansigte, upprepade Marcelle, — jag är säker derom. — Hundarne ha ej skällt, anmärkte herr de Lestrelle. ( Nej, men det var ej någon synvilla. ! — Då var det någon, som de kände.