Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1869, sida 1

Från Norge. (Korresp. till Handelstidningen.) Krisliania den 25 Okt. 1869. Allmänna uppmärksamheten här i staden har under den sednaste veckan nästan uteslutande varit upptagen utaf uppförandet af Henrik Ibsens lustspel ,,De unges förbund och de stridigheter, hvartill detsamma gifvit anledning. Sällan har bland publiken i förväg så mycket talats om ett nytt stycke, och aldrig har jag bland verkligt kompetenta hört omdömena lyda till den grad olika, som om detta nutidsstycke på prosa, hvilket är gripet direkte ur lifvet i en af våra fjellbygder. Skälet härtill ligger utan tvifvel till stor del i den oändliga skilnaden mellan det intryck man erhåller af detsamma när man läser det och när man ser det uppföras på vår scen. I förstnämnda afseende kan anmärkas, att pjesen, mot författarens önskan, utkom i bokhandeln innan den blef gifven på teatern, såsom det heter ,,genom ett missförstånd, i det den danske förläggaren hade beräknat, att stycket redan skulle ha uppförts då boken utgafs. Den första upplagan blef också formligen uppslukad af nyfikna läsare, men jag tror, att det gick de flesta af dessa såsom det gick mig: missnöjd i mitt innersta öfver den cyniska sanning, som ligger i dessa plumpa skildringar, och kränkt icke mindre på mensklighetens än på mina landsmäns vägnar öfver all denna smutsiga gemenhet, lade jag, ytterst gäckad i mina förväntningar, boken ifrån mig, och med den danske recensenten måste jag utbrista: ,, Ack, hvarför är sanningen så ful, munterheten så tung och det goda lynnet så bundet! — I brist på någon verklig festivitas, sådan som går genom lolbergs verk, suckar man då efter någon skönhet, litet idealitet, efter något, som höjer sig en smula ötver plattheten och egoismen; men ack! ingen vänlig fö försonar, ingen klar solstråle sprider ljus här. Några få dagar sednare kom stycket till uppförande för öfverfyldt hus och har nu gått öfver scenen 5 gånger å rad, då alla naturligtvis måste göra bekantskap med det första större nutidslustspel, som på många år sett dagen hos oss och hvarom meningarne voro så delade. Jag måste tillstå, att jag såg stycket med förvåning öfver de förträffliga figurer, som hvarenda en af rollinnehafvarne förmått att åstadkomma. Spelet var alltigenom lysande; dialogen visade sig dramatisk såsom i nästan intet annat af de skådespel, hvilka kommit till uppförande, karaktersteckningen säker och helgjuten, och flera af de