Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1869, sida 2

SUR VN VIA VI F)IIGHOSUHH BM —u88811:9 Göteborg d. 28 Oktober. En humanitetsfråga af mycket vigtig beskaffenhet har blifvit upptagen till behandling af den ,,ekonomiske författaren i Stockholmsposten. Frågan gäller inskränkning i rättigheten att utmäta äfven det sista bohaget hos en persom, som råkat ut för ,rättvisans handhafvare i denna del. I lagen finnes visserligen, anför S. P:s författare, en bestämmelse, att I ,hvad gäldenären minst umbära kan, såsom det han sin näring idkar med, skall sist utmätas, äfvensom, vid indrifvande ar kronoutskylder, gångkläder och andra till nödigt lifsuppehälle behöfliga persedlar må från utmätning undantagas. Hvad gäldenären till sin rörelse oundgängligen behöfver må dock lagligen tagas, och om ej några upprörande ytterligheter förekommit, måste detta tillhöra exckutorernas billighetskänsla. Någon gång, fortsätter förf:n, har man icke desto mindre hört omtalas bedröfliga ytterligheter och vi påminna oss bestämt i allmänt tryck hafva läst någon uppgift, som huruledes täcket till en barnvagga oaktadt modrens böner blifvit tageti mät. ILåt vara att detta är öfverdrift, att hela uppgiften är en dikt; det är dock en bristkällighet i lagen, att dylikt skulle kunna skel. Den norska lagstiftningen har gått in på en humanare bana, i det lagen af d. 28 Aug. 1851 bestämde ,att gäldenär, så sramt denne har att draga försorg om slägt, kan fordra att de för honom och familjen oundgängligaste egodelar efter eget val intill ett sammanlagt värde af 12 speciesdaler, såväl som de till familjens dagliga bruk hörande nödiga gångkläder undantagas. Denna bestämmelse har erfarenheten visat vara satt till för låg siffra, hvarföre storthinget i år den 7 April beslutit att det värde, som ej får tagas i mät och som år 1851 sattes till 12 speciesdaler, numera blifvit bestämdt till 30 speciesdaler. En lag derom har den 8 Maj 1869 blifvit utfärdad. Berörda undantag gäller dock icke skatten till det allmänna, utan endast enskild fordringsegare. Författaren åberopar äfven exemplet från Norra Amerikas Förenta Stater, men anför ej närmare de bestämmelser, som der äro gällande. Resultatet af framställningen är, det författaren yrkar, att en siffra skall i lag bestämmas såsom minimum för utsökning och en annan något högre siffra för gäldenärs försättande i konkurs på fordringsegares begäran. I förra fallet skulle undantaget icke gälla skatten af hvad natur som helst, arrende, hyra, ränta å intecknadt skuldebref, eller räntekupon; i senare fallet skulle hvarje liten fordran kunna bevakas, ehuru den icke berättigade till att begära gäldenärs försättande i konkurstillständ. Förf:n slutar med följande ord: Nu kunde väl skäligen begäras af oss att vi uppgåfvo ett par siffror, men enär vi önska dessa frågors allvarliga behandling inom pressen, anse vi bäst uppskjuta med siffrornas bestämmande, ty sådant beror på smaksak, och det kunde inträffa, att så många olika tycken uttalades om siffrorna, att diskussionen om principerna helt och hållet uteblef. Såsom beris för befogenheten af våra önskningar må anföras, att lagsökning för fordran af 30 öre riksmynt blifvit fullföljd ända till utmätning; och att gäldenär blifvit begärd och försatt i konkurs på grund af fordran, stor 5 rdr rmt. Dylika förhållanden finna vi icke öfverensstämmande med vår åsigt, att ingen helt och hållet bör få utblottas. I det vi äro förfin tacksamme för att han bragt detta ämne på tal, uttala vi den åsigt, att intet skäl förefinnes för ett strängare exekutivt förfarande beträffande skatter, vare sig till staten eller kommunen, än för enskild gäld. Fastmer borde förhållandet vara motsatt, emedan den sednare gälden beror mera på hvarje man att göra eller underlåta, under det skatten drabbar honom ovilkorligt. Om vi ej äro oriktigt underrättade, gäl