fenhet utöfvar hon det största inflytande på både barnens och den manliga befolkningens lif och lelsa. Lika säkert är väl äfven, att ingen kan ättre genom råd och dåd understödja husmodren iti hennes sträfvanden härutinnan, än en annan sakkunnig och i öfrigt bildad qvinna, och det är ör detta kallet, som jag anser att i läkarekonsten hela dess utsträckning något bildade qvinnor kunna göra oberäkneligt godt, äfven om de ej hafva genomgått samma fullständiga kurs och hafva samma kunskaper som erfordras hos den för staens tjenst legitimerade läkaren. Såsom rådgifvande hos sundhetsnämnderna på landet blifva dessa sochenläkare, eller hvad man vill kalla dem för, af stort värde. IIar man således erkänt vigten och behofvet för landsbyggden, att öfverallt der befolkningen ej är så rik och så tätt sammanboende, att den kan förskaffa personliga besök och oafbruten vård af en fullt utbildad läkare, anskaffa qvinnor, som uti läkekonsten erhållit en viss utbildning, samt att detta behof uttalar sig såväl vid vården af qvinnan under hennes slägtlifsförrättningar som vid vården af det friska och sjuka barnet, såväl vid gängse epidemisk sjuklighet som vid sjukdomsfall i öfrigt, såväl vid ordnandet af hemmets som af kommunens helsovård, så blifver det väl ej synnerligt svårt att ordna dessa personers ställning, verksamhetssfer och ekonomiska förhållanden. Till en stor del blifva de i dessa hänseenden fullkomligt likställda med hvad som nu eger rum för de egentliga barnmorskorna, dem de väl äfven komma att så småningom ersätta. Ordnandet af deras verksamhet och bestämmandet af deras förhållande till öfriga medicinal-personer tillhör staten, då deremot deras aflöning synes böra dels tillhöra den kommun, inom hvilken de verka, och dels länet eller landstingsområdet, ty utan ett sådant biträde skulle väl svårligen fattiga kommuner, der de äro mest behöfliga, kunna bestrida kostnaden som erfordras för dylika personers aflöning. Bostad och fortskaffningsmedel böra väl sålunda in natura lemnas af de kommuner, som antaga och använda personerna, men aflöningen i öfrigt vara bestämd, och åtminstone till en stor del utgå från länets gemensamma kassa, så att härutinnan de rikare och mera befolkade samhällena understödja de fattigare och svagare. Ingen annan för länet germensam utgift kommer väl så mycket de skattdragande tillgodo, ty det är just igenom att förekomma sjukdomar och utbredandet af tysiskt elände hos den fattigaste delen af befolkningen, som den mera välmående skyddar sig sjelf. I hänseende till inslytandet derifrån, eger en fullkomlig gemensamhet rum emellan dem, som vistas inom samma land, och ännu mera mellan dem, som boi en och samma provins. ,Gud hafver skapat hela menniskoslägtet af ett blod är en lära, som är en af den vetenskapliga forskningens sednaste eröfringar, likasom det är en af de äldsta läror som förkunnats. De utgifter, de mera välmående härutinnan ätaga sig, komma dem sjelfva till och med i första rummet tillgodo, ty det är ej så mycket de, som äro härdade vid nöd och försakelser, som drabbas och lida af smittosamma sjukdomar och deras följder, som fast mera de i ekonomiskt hänseende bättre lottade, som påverkas af de förra. (Forts.)