Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1869, sida 2

För min del har jag uti min framställning om vidgad undervisning och verksamhet åt qvinnan inom läkarekonsten mindre utzätt från synpunkten af hennes likställighet uti rättigheter med mannen, än från synpunkten af hennes skyldighet att fylla de benof uti mensklighetens och upplysuingens tjenst, som äro de mest tvingande, för så svvidt dessa kunna bättre af henne än af mannen I tillgodoses. I detta hänseendet ligger det utom allt tvifvel, att en förbättring af den kommande och uppväxande generationens fysiska beskaffennet är ett af mensklighetens största behofver, och att qvinnan företrädesvis kan och bör dertill bidraga, samt att således uti allt, som hör dit, bör företrädesvis åt henne beredas tillfälle att verka. Erkänner man å ena sidan som en af läkarekonstens vigtigaste uppgifter den att bevara lif, soch å den andra som statens skyldighet, att den bör söka att afhjelpa, der behofvet visar sig störst, så framgår derutaf, att alldenstund förlusten af lif är så ojemförligt mycket större under de 5 första lefnadsåren emot under hvar och en lika lång tidpunkt af den sednare lefnadsåldern, så är det ock hufvudsakligen deråt som statens och läkarekonstens bemödanden gemensamt böra riktas. Visar det sig nu dertill, att denna dödlighet ej är uti minskning utan tvertom i tilltagande, att den är lika stor om ej större på de ställen och hos den befolkning, som har lätt tillgång på läkarebiträde i den utsträckning och i den form detsamma hitintills stått att få, som der samma biträde nästan helt och hållet saknas, så är detta ett talande bevis på, att den väg, man hitintills inslagit, ej är den rätta och följaktligen ej kan leda till det önskade målet. Väl visa de statistiska uppgifterna en minskning af dödligheten under det första eller de närmast derpå följande lefnadsåren, men förr än man kan anse detta som en vinst för menskligheten, måste man undersöka om ej dödligheten under de derpå följande i samma proportion stigit. Väl äro möjligtvis epidemier bland barn mindre mördande nu än förr, men förr än detta kan beräknas som en särdeles vinning, måste man hafva undersökt, om desamma ej oftare än tillförene och i flera olika former återkomma, och huruvida dödligheten ej dessemellan af chroniska eller ej epidemiska acuta sjukdomar är större nu mot förr. De statistiska uppgifterna öfver mortaliteten visa, att på landsbygden ännu mera än i städerna det företrädesvis är under vissa år som dödligheten hos barn öfrverstiger den vanliga och blir hög i förhållande till antalet af döda äldre personer. Undersöker man orsakerna till denna stegrade dödlighet. dels uti mortalitetsuppgifterna, dels i de af låkarne afgifna rapporterna och årsredogörelserna, så finner man väl utan undantag såsom orsak smittosamma acuta sjukdomar, epidemier af skarlakansfeber, messling, diphterit, kikhosta, mfl. Dessa sjukdomar uppträda, då de erhålla utbredning, som epidemier så allmänt och så spridt inom hvart och ett provincialläkaredistrikt, att med undantag af de första sjukdomstallen högst få i förhållande till antalet insjuknade kunna århålla personliga besök af läkaren, och äfven om antalet läkare ökades vida utöfver det närvarande, skulle dock i de flesta fall samma förhållande som nu komma att ega rum. Under dylika förhällanden vore det isynnernet af vigt att inom hvarje samhälle, således inom hvarje socken eller till och med hvarje byk), ega personer, ,,som genom sin erfarenhet och sin förmåga att, bättre än allmogen, fatta och verkställa läkares föreskrifter i allmänhet, göra betydlig nytta åt hela bygdens helsovård, (Förslag till lag angående sundhetsförhållandenas ordnande i riket af den 19 Juni 1859). Härtill hafva af komiterade för sundhetsförhållandena blifvit föreslagna barnmorskor, men för att dessa dertill skulle blifva rätt lämpliga, fordrades först och främst en större, allmän bildning och sedan en utvidgad och ät dessa delar af läkekonsten riktad undervisning, hvilken nu är inskränkt till det, som nårmost tillhör förlossningskonsten. Väl hafva barnmorskorna i likhet med andra qvyinnor rättighet att skalla sig undervisning uti de till fältskärsoch badareyrket hörande delar, en och annan har ätven begagnat sig deraf och verkar derigenom godt, men staten har ingenting gjort för att ordna och underlätta utbildningen härutinnan. Onekligt är väl, att så fort man afser behofvet för landsbygden och sattigare kommuner, så är behofvet af kunnigt biträde vid förlossningar och i fråga om barnvård så stort och allmänt utbredt, att det ej gerna kan låta tänka sig, att man skulle utbilda och undervisa qvinnor i vissa grenar af läkekonsten och ej uti den, som för qvinnokönet. är den angelägnaste, nemligen uti vården om slägtlifvet. En följd häraf blir, att ehuru man ordnar undervisningen uti och utöfningen af läkekonsten för qvinnan, blir alltid åtminstone under de vanliga och husliga förhållandena — under krigstid kan möjligtvis ett annat förhållande komma att ga rum — vården om mor och barn ett af de vigtigaste ämnena, och dermed har man ock orkänt, att de qvinnor, som utöfva läkarekonsten, nåste i första rummet vara barnmorskor. Om än den märkbaraste fördelen för landet igeom en minskad dödlighet borde inträffa under ;pidemierna, så vore det dock älven vid en mängd mdra och dagliga förekommande tillfällen, som let skulle vara at stor vigt och fördel om på landspygden, der ej en läkare kunde hafva sin utkomst, tt fruntimmer, undervist uti den enklare behandgen af de vanligast förekommande utoch inärtea sjukdomarne, vore att tillgå. En dylik person borde stå i det nära förhålande till rare sig provincial-, distrikteller annan egitimerad läkare, att hon ofta eller åtminstone å bestämda tider till honom inrapporterade hvad om förekommit inom hennes verkningskrets, huru on behandlat sina sjuka, samt noga redogjorde ör resultaterna. Då hennes verkningskrets ej borde blifva vidträckt, och hon således personligen kände de fleta af dem hon vårdade, skulle detta ej blifva vårt att verkställa. Såsom biträde åt läkaren vid törre kirurgiska operationer samt i och för efterchandlingen af de opererade, vore dessa personer f stort värde, och man skulle kunna i många fall ndvika att, som nu måste ske, föra svårt skadade inga vägar till större sjukhus eller länslasaretter ör att blifva opererade, hvilket väl alltid sker ted mera risk för utgången, än om den skadade an erhålla lämplig vård i sitt hem. De flesta jukdomar, som under vanliga förhållanden uppäda hos landsbygdens befolkning, åtminstone hos lhnogen, äro förenade med feber, dertill komma 3 del konstitutionella lidanden, såsom scrophulos, nloros, m. m. Den behandling, som flertalet af ylika fall erfordrar för att återgå till helsa, är så ikel, att den utan ringaste våda för den sjuke an anförtros åt den, som erhållit en vida ringare bildning uti läkekonsten, än den, som erfordras r våra läkare, helst då, såsom här bör vara hänIsen, den behandlande kan skriftligen med redorelse för sjukdomsfallet vända sig till den läkare r hvilken hon eller den sjuke hyser största föroendet, eller ock kan hon hänvisa den sjuke till karen och dervid lemna muntlig eller skriftlig dogörelse för den af henne använda behandlinn. Den största fördelen, som landet skulle vinna nom öfverallt spridda och i koramunerna vernde läkekunniga qvinnor, vore dock, enligt min nke, att fiona uti en småningom förbättrad helsord hos befolkningen, hvartill hörer afskaffande fördomar och skadliga bruk och vanor. Att innan utöfvar och bör utöfra det största inflyndet på hemmets beskaffenhat mrh sad. s