Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1869, sida 2

ydligt inflytande på de solkklasser, till vilka bildningens och upplysningens ljus ndast sparsamt nedträngt. Riksbankens lånerörelse. Då vi för ågon tid sedan anförde hurusom vid värvarande afdelning af riksbanken, det . k. ,,Lånekontoret, nya lån ej blifvit itgifna under en tid af 4 å 5 månader, och detta just under en tid, då lån påordrades och kunnat verka mycket gagneligt, eller under sommartiden, blef rikigheten af denna uppgift ifrågasatt uti en uppsats i Dagl. Alleh:a, som bar alla ecken af officiell natur eller ingifvelse. Vi vilja i dag illustrera denna uppgift genom en species facti, hvilken blifvit oss meddelad af fullt trovärdig person, som ansett att detta drag af ,,singulier bankrörelse borde blifva allmännare bekant. En enka, boende i närheten af Alingsås, sökte i sistl. April månad ett lån om 600 rdr i den s. k. handelsoch näringsdiskonten. Länehandlingarne, försedde med vederhästighetsbetyg af domaren, om visade att såväl låntagaren som de 2:ne borgensmännen voro fullt vederhäftige för lånebeloppet, insändes till lånekontoret. Men som penningar icke funnos (reservfonden visade dock det nätta beloppet af c:a 11 millioner) fingo lånehandlingarne hvila i kontoret till September månad, då underrättelse gafs, att penningar nu kunde erhållas, men att nya lånedokumenter borde anskaffas, till följd af den långa tid, som förflutit efter deras inlemnande. Låntagare och borgensmän, som bodde på skiljda håll, fingo nu företaga nya resor till den person, hos hvilken lånehandlingarne borde på en gång undertecknas hvarjemte nytt vederhäftighetsbetyg måste utlösas. När så, med ej ringa besvär och kost: nad, papperen åter voro i ordning, och efter det de blifvit åter inlemnade til lånekontoret, erhölls det besked, att et lån af så litet belopp icke kunde utbe kommas från handelsoch näringsfonden utan borde sökas på allmänna diskonten: fond, hvadan nya papper borde anskaffas kunnande man dock här undvara nytt ve derhäftighetsbetyg. Tillika meddelades att penningar då skulle kunna erhållas — efter 2 å 3 månader! Låntagaren lärer då hafva afstått frå alla tankar på riksbankens lånekontor, sö kande sig utvägar på andra håll, då lyck ligtvis under tiden bättre konjunkturer in trädt. Det är tydligt att något klander öfve detta förfarande icke kan drabba härva rande lånekontor, som är ett embetsverl hvilket handlar efter instruktioner. Me klandret drabbar så mycket mer hela denn statsinstitution, genom hvars föreskrifte och embetsmannaförvaltning det blir svår att drifva en bankrörelse på ett rätt af färsmessigt sätt. Tydligt är ock, att e enskild bankinrättning aldrig skulle kun nat så behandla en lånesökande.