Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1869, sida 2

459 4444— 4—4 Medan pater IHyacinthe gjorde sin färd ö fver hafvet till Nordamerika, der han ögtidligt välkomnats af prestmän, tillbö-Jj ande de olika evangeliska kyrkorna, har en protest, som han i samvetets och kristna eligionens namn aflät mot ultramontanisnens syften, blifvit äterupprepad uf en ned honom liktänkande medlem af dett, atolska presterskapet, och detta på en lats och inför en församling, som ger rotesten en mycket stor betydelse. I Ungerns hufvudstad har nämligen samats en kongress, till hvilken detta lands tta millioner innevånare af katolsk trosckännelse skickat ombud, och till hvilen ungerska kyrkans primas. och elfval iskopar infunnit sig. I kongressens förta möte uppsteg en aktad kyrkoherde, Martin Kuti, och höll ett tal, ur hvilket i meddela följande utdrag: Den katolska verlden går nu till mötes vigtiga ändelser, af hvilka det skall bero, huruvida kaolicismen kommer att återintaga sin plats som nensklighetens vägledare — en plats som han, nedgifvom det uppriktigt, till stor del förlorat — ller om den olycksdigra strid skall fortfara, som tt mägtigt parti i kyrkans namn öppnat mot lieralismens och den moderna statens grundsatser, n strid, som skall föra kyrkan till en farlig afsrund, idet hon förvandlas till en oblidkelig mottåndare till frihet, jemlikhet och broderlighet. Fördöljom icke det onda, utan erkännom öppet, vad hela verlden vet, att den katolska verlden ir delad i tvenne stora läger: det liberala, som vill bringa harmoni emellan kyrkan och nutidsstaten, samt det ultramontana, som afskyr hvarje spår af liberalism. Detta, mina herrar, är ett fakum, som måste erhälla sitt uttryck i denna församling, bestående af målsmän för Ungerns åtta millioner katoliker, och detta just i det ögonblick, lå vi, börjande våra arbeten, böra fatta vårt beslut, huruvida vi skola gå till höger eller venster, huruvida vi skola uttala oss för den ena eller andra synpunkten. Jag är öfvertygad, att denna församling af representanter för katolicismen i Ungern, hvilka med sin religiösa öfvertygelse förena fosterlandskärlek, hvilkas uppgift här är af lika vigt för kyrkan och för vårt statslif, och hvilkas handlingar skola en dag underkastas historiens stränga dom — jag är öfvertygad, säger jag, att denna församling, skall med värma omfatta den liberala katolicismens sak. Talet mottogs med ett bifall, som ställer öfver allt tvifvel, att ultramontanismen här spelar ett farligt spel, och att man, åtminstone i Ungern, har att emotse måhända ingenting mindre än en öppen brytning med Rom, om ekumeniska mötets beslut skulle utfalla så som man allmänt befarar. Lika mogen som i Ungern är allmänna opinionen bland katolikerna i en stor del af Tyskland. Om icke den olyckliga splittringen mellan det nordtyska förbundet och de sydtyska staterna funnes, en splittring, af hvilken ultramontanerna begagnat sig, för att draga alla mot Preussen fiendtliga elementer till sin sida, skulle Tysklands katolska menigheter sannolikt längesedan skyndat att offentligen understödja och till bestämdare motstånd mana de nitton tyska biskopar, som för någon tid sedan samlade sig i Fulda och der utfärdade en visserligen hofsam, men dock otvetydig protest mot ultramontanernas farliga planer, såvidt som dessa utgå på att åstadkomma en fullständig brytning mellan kyrkan å ena sidan samt vetenskapen och folkens mest berättigade sträfvanden å den andra. I Frankrike är det, märkligt nog, de talrika frimurarelogerna, som ämna taga initiativet till en demonstration mot ekumeniska mötet. Om det liberalt-katolska partiet derstädes gäller för öfrigt detsamma som om samma parti uti Italien, att det anser hvarje protest obehöflig och vill åt ultramontanismen öfverlemna att göra sig sjelf omöjlig. Om mötet uppträder med det anspråk, att en gammal man, en biskop i Rom, skall af hela verlden tillerkännas förmågan och rättigheten att lagstifta för det menskliga förnuftet i alla grenar af dess verksamhet samt att utgöra högsta domaren öfver alla politiska och sociala inrättningars beskaffenhet och tillåtlighet; — om mötet i sammanhang härmed fordrar, att filosoferna skola till den gamle prestmannen hemställa hvad som kan vara riktigt i deras metod och sannt i deras slutsatser; att naturforskarne, ännu druckna af de triumfer de skördat och dagligen skörda, skola underkasta sina upptäckter hr biskopens utslag; att historieskrifvarne skola konstruera häfderna ur kyrklig synpunkt; att kritiken skall afstå från hvarje undersökning af hvad biskopen behagar dekretera som sannt och heligt; att konungar och parlamenter skola begära hans sanktion af hvarje lag som de stifta; — om mötet uppträder med sådane anspråk i våra tider, så har det afsagt sig all rätt att blifva behandladt som föremål för allvarlig uppmärksamhet, det bar öfverskridit gränslinien mellan det sublima och det löjliga, och den, som af medlidande med slik dårskap, finner det ogrannlaga att skämta öfver företeelsen, kan tryggt öfverlemna den åt tystnaden. Hvad helst några hundra prestmän, samlade i Peterskyrkan, besluta, går verlden sin gång i den riktning som historiens lagar bestämma. Ungefär så resonnera de liberala katolikerna i Frankrike och Italien, och man kan således icke vänta, att protester sådana som pater Hyacinthes, skola der åstadkomma samma verkan, som Luthers, Zwinglis och Calvins protester för tre hundra år sedan medförde i Tyskland och Schweiz. Endast framtiden kan afgöra, om de resonnerat riktigt eller om det icke ligger en fara uti att förakta motståndare, som ännu förfoga öfver en stark orga