Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1869, sida 1

— Ab, sade Marcelle, och en svag rodnad färgade åter hennes bleknade kinder, — detta är endast tomma hotelser. Men min far -min dyre, milde far — så god, så deltagande! att någon skulle säga sådant om honom! — Caylou anser dem inte som tomma hotelser, madame. Han rådde mig att underrätta er, ty fastän han inte tycker om adeln, ville han inte gerna se herr grefven i fara. — Ingen kunde tro sådana anklagelser, Bernadou! Gjorde de det? utropade Marcelle, då han förblef tyst och blickade mot golfvet. — Jag tror att de äro färdiga att tro allting, då det är fråga om aristokraterna, madame. — Hvad ha vi gjort? suckade Marcelle i sin oskuldsfulla okunnighet. — Alla klasser tyckas hata oss. Och denne man, Caylou, som ej tycks vara ovänlig, trodde han Lebrun? — Endast — litet, madame. Det finns adelsmän, som äro så olika herr grefven. — Tror ni således verkligen att någon fara hotar oss? frågade Marcelle med en darrning, ej af fruktan, utan snarare aj harm. — Ja, madame; stadsboarne och landtfolket säga, att de veta hvad andra städer ha gjort och vilja inte stå efter, ty de äro så goda patrioter som någon, sade Bernadou med en blick af fasa, som Marcelle länge erinrade sig, — madame må ste ha hört hvad som bändt annorstädes Annu en liten sak, men som visar folket: sinnesstämning; i går natt förstörde d alla de der rötterna, som grefven gjor sig så stor möda att anskaffa, dessa ny: