Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1869, sida 2

prestmans bildning, men dermed är inga lunda sagdt, att han skall hafva nödvän vis genomgått den s. k. studentexamer 7 denna utgör intet bevis för den bild , hvarom här är fråga, under det de ver en del skolkunskaper, som kunn ra rätt svåra att inhemta för den, sor passerat skollexornas ålder, och som sak v förmåga för ett eller annat af de li coämnen, som här kräfvas. Examina äro i allmänhet lika litet pröf rostenar för kunskaper som de gamla yr rofven voro för yrkesskickligheten. D vi kommit ifrån skråväsendet på det lägr området, borde vi också komma derifrå på det högre. Det är Lunds Veckoblad som bragt dett. imne på tal, i det bladet tagit stor an jt deraf, att en ung man på denna or sökt vinna presterlig pröfning inför här rarande domkapitel, utan att hafva tagi tudentexamen. Förhållandet med denn mge man är dock det, att, efter det han läkares tillstyrkan, afbrutit sina stu lier i det högre elementarläroverket ocl lermed äfven måst uppgifra sin ungdom: trå att blifva prest, känt sig åter oemot indligt dragen till detta kall. Inträdd pmansyrket lemnade han derföre dess: ättningar och begaf sig till Upsala rest han egnade en god del af sin tic tt theologiska studier. Det blef fråga on ut söka en anställning i Amerika, ut Wugustina-Synoden, och derföre lemnade: miversitetet; men då denna plan ej kund erkställas, blef hr II. — den omtalad f. d. handelsbokhållaren — använd i åt liga presterliga värf inom detta stift Så blef han ock sedermera anställd så om brukspredikant på Dal, och fortfoi lermed tills efter ett halst år platsen ble ndragen. Från alla dessa förrättningar tar hr II. vackra vitsord. Månno det, under sådana förhållanden it så orimligt begärdt, som Lunds Vecko. lad tycker, att en sådan man kan få lealisera sig såsom prest, utan grekiske h latin, såsom han begärt och hvilke iskopen tillstyrkt? För vår del anse v fslaget till en sådan begäran vara de naturliga. Saken beror nemligen i vi entlig mån just på det ,,presterliga sinne varom L. V. talar med en viss ironi, nen hvarpå likväl församlingen sätter ramför allt värde. Här blir då frågan, m den theologiska skråandan — ty anorlunda kunna vi ej betrakta den lunensiska utgjutelsen — skall betyda mer n församlingens behof och anspråk? Hr H. är oss en alldeles obekant peron, men han representerar i detta fall en sigt eller en princip, som bör gälla mycet i ett protestantiskt land. Då vår ärade kollega förespår utt, efter tt sådant exempel, kandidater till det resterliga kallet skola ,anmäla sig i dusintvist — så skygga vi ej tillbaka för enna påföljd. ÄÅro nemligen dessa kanidater väl qvalificerade, framförallt i råga om det ,,presterliga sinnet, så läer kyrkan icke lida mehn ar deras inde i det presterliga kallet, utan tvertom eraf hafva gagn. Då skulle ju också den lycket öfverklagade prestbristen, hvilken wan vill, från vissa håll, söka bota föredelst löneförbättringar och andra verldsga förmåner, på ett enkelt och naturligt itt afhjelpas, utan församlingarnes bemgande utöfver hvad redan, bedröfligt tt omtala, är sallet. ör