Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1869, sida 2

I Kristianstadsbladet läsas följande välgrundade erinringar: Det finnes ett ord, som satt många tungor och pi det heter: skandalskrifveril Det är märkvärdigt brad detta ord tillämpas vande och godtyckligt sätt. Skulle man o alla de beskyllningar för skandalskrifveri, som ärs och tvärs blifvit utslungade, bvilken offentlig rgan skulle väl då kunna fritagas från denna förhatliga benämning? äfven tidningarne sjelfva spara ingalunda på hårda, skymsliga tillmälen emot hvarandra. Protektionismens och landtmannapartiets organ, D. Alleh. yttrade häromdagen, med anledning Soblimans afgång trän chefskapet för Aftombladet, att br S. icke alltid utdelat ärliga hugg i striden med sina motståndare, ett yttrande, som, ven om det varit sannt, hvilket dock torde blifva något kinkigt att leda i bevis, isynnerhet vid ett ådaunt tillfälle och af en sådan anledning var ytterst sktlöstoch ogrannlaga. Hr Wallenbergsorgan Stockosten begagnade sig af tillfället för att betala da för gammal ost och meddelade kort derr en uppsats, i hvilken Allehanda-redaktören pebandias nära nog som en smädeskrifvare. Ja, till och med den mycket allvarliga tidningen Väkta redaktörer ha icke kunnat undgå att blifva lade som skandalskrifvare och det till på köpet ganska enhälligt. Att enskilda personer, som blifvit föremål för anmärkningar i tidningarne och deraf känna sig träffade, ropa på skandal, deri ligger alls intet vesynnerligt; men att det offentliga ordets män äro nog smäsinnade att öfverhopa hvarandra med personliga smädelser och smutsiga, obestyrkta tillvitelser, det är sannerligen högst beklagligt. Tiden ir verkligen inne att åtskilliga framstående pressens organer, som ha stora anspråk på att anses m ledande, på fullt allvar besluta att behandla arandra på ett mera aktningsfullt och humant tt; ty som det nu tillgår gifva de ofta ett dåigt föredöme och bidraga att minska det anseenle och det inflytande, pressen borde och kunde nöfva. der den sednare tiden or i rörelse det or