Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1869, sida 3

snarare befrämjade spridningen af de utom. ordentligaste historier om hans och hans kolonis lefnadssätt, religion, samhållsinrättning och framtidsplaner. Slutligen blefvo dessa berättelser så vilda och excentriska att han ansåg det oundgängligt att bryta den tystnad, i hvilken han velat begratya sig, och genom en vän meddelade han Nevyork Tribune en autentisk berättelse om sitt nybygge. Af denna erfar man, att Oliphant redar länge, ej minst under sin lejonperiod i London, längtat efter ett lugnt, fridsamt och arbetsamt lif i någon aflägsen naturskön nejd af jorden och i kretsen af vänner, bekännande samma religiösa tro som han. Denna tro har, förklarar han, sin grundval i Svedenborgs skrifter. Hans längtan mognade till beslut, då han i Japan gjorde bekantskap med en rik och ädelsinnad amerikanare, the rev. Harris, känd i sitt fädernesland som skald och utmärkt predikant. I samråd med honom beslöt Oliphant grunda en koloni i Åmerika, och sedan man samlat sextio lärjungar, bland hvilka tvenne infödda japaner, gick planen till verkställighet. Vid den pittoreska stranden af Eriesjön köptes 1,600 acres jord, som delades i sjutton farmer, och på dem har nu den lilla kolonien lefvat, enligt berättarens utsago, ett lif så lyckligt att de känna sig djupt tacksamma för Guds godhet, som förunnat dem det. Han förnekar ryktet, att nybygget är inrättadt på kommunistiska grunder. Vi äro helt enkelt en förening af menniskor, som i de flesta stycken tänka lika, hafva en starkt demokratisk tendens, med hänförelse bekänna samm: religiösa åsigter och äro lika brinnande i vår önskan att lefva efter Guds vilja och göra vårt dagliga lif till en oafbruten a af lydnad för IIans befallningar, Genom att samla våra krafter och ömsesidigt stödja hvarandra, hoppas vi, att, på samma gång som vi deraf sjelfva hafva gagn, ätven kunna gagna andra medelst lefvande föredömen. — För att blifva medlem af kolonien fordras tro på kristendomen, sådan den at Svedenborg uppfattats. Det lilla samhället har för öfrigt ingen kyrka; men man samlas dagligen för att bedja, samtala och rådslå. Ett af förnuftslagar regleradt förhållande mellan andeverlden och den jordiska ingår naturligtvis såsom ett hufvudmoment i medlemmarnes tro, som för öfrigt utsträcker sina slutsatser i ven till statslifsvets område, i det hon antager, att den demokratiska republik, der treheten frihet, jemlikhet och broderlighet lir en lefvande verklighet och ej endast en devis, är den samhällsform, i hvilken kristendomens anda klarast skall uppenbara sig. Det är utan tvifvel nyttigt för verlden, att flertalet af menniskor är hvad man kallar hvardagstolk; hon skulle annars råka ur sina fogor. Men lika nödvändigt är, att det gifves ett idealt, ja ett sv miskt och excentriskt element bland de menskliga karaktererna. De äro verldens salt, hvarförutan det hela snart skulle råka i förruttnelse. Då göteborgaren Wadström och hans vän Nordenskiöld uppgjorde den svindlande planen till negerslafveriets upphärvande och grundandet af en fri negerstat på Vestafrikas kust — hvilken praktisk man, som lugnt beräknade deras krafter å ena sidan och de ofantligt mägtiga intressen i dra, som voro förenade med negerslalveriets bestånd, måste icke anse en sådan plan för endast en vacker dröm, omöjlig att förverkliga? Och dock blef denna dröm en sanning. Ur fröet, som de sådde, uppvexte fristaten Liberia, som synes af Försynen bestämd att civilisera det inre Afrika. Oliphant har icke ställt sitt mål så högt. Hans och hans nybyggares dröm är att genom en from och i det goda verksam samlefnad gifva sina grannar föredömet af ett sannt demokr. t samhälle, som vill i kristlig anda förverkliga frihetens, jemlikhetens och broderlighetens ide, och vi våga tro, att de sträfvanden, som lifvas af en sådan tanke, icke bafva varit förgäfves, äfven om det lilla samfundevid Eriesjön, likasom så många andra af liknande slag, skulle en vacker dag vara bortsköljdt af tidens böljor. IIafvot uppkastar på stranden mången krossad mus men forskaren, som studerar de stora verlningarne af det lillas arbete, vet, att icke ens den enstaka musslan lefvat utan att lemna sitt bidrag till nya jordlagers daning. Att se en man, som frivilligt lemnar ett lysande sällskapslif, i hvilket han utgör ett af de firade föremålen, för utt i det tysta lefva och verka för egen och medmenniskors förädling är i hvarje fall on lika sällsynt som vacker företeelse, som dagens krönika ej bör förbigå, då hon tyvärr har så mycket af mensklig svaghet och sjelfviskhet att inregistrera.