För ett par dagar sedan omnämnde vi en skrifvelse till skogskomitn från några herrar i Helsingland, hvari dels anfördes några uppgifter om de rika skogstillgångarne i detta landskap, dels förslag väcktes till ett bättre ordnande af skogshushållningen i de norra orterna. Dessa förslag böra så mycket mindre lemnas utan uppmärksamhet, som de blifvit med en viss begärlighet adopterade af de tidningar, som gjort företrädesvis till sin uppgift att hejda den ,,skogsförödelse, som påstås råda i de norra delarne af vårt land. Innan vi granska denna rätt kuriösa framställning, böra vi, till undvikande af missförstånd, upplysa, att de respektive undertecknarne af den ifrågavarande skriften äro: C. A. Rettig, bruksegare; Th. Härdelin, kapten; C. O. Widmark, kommissionslandtmätare; Labian Tersmeden, bruksegare; J. G. Brolin, grosshandlare, och C. A. Högberg, bruksförvaltare. Tillika må nämnas att en motskrift framkommit, hvari hrr Rettigs etc. förslager underkastats en ganska skarp kritik, af hvilken motskrift början meddelades uti den i går afton hit anlända nummern af Stockholms-Posten. Efter att hafva anfört de siffror rörande skogstillgången i Helsingland, hvarom vi förr talat, förklara hrr Rettig Co (vi sammanfatta, för korthetens skull, alla undertecknarne under denna benämning) såsom en sjelfklar sats, , att ingen tvekan kan ega rum om statens rätt att i lagstiftningsväg ingripa i den enskildes hushållning med sin skogsegendom, när det gäller så stora intressen som här äro i fråga. Hvad desse herrar sålunda antaga för gifvet och klart är likväl, såsom hvar man känner, en rättsfråga af mycket svårlöst beskafienhet. Att riktigt bestämma förhållandet mellan den enskildes rätt och statens (eller det allmännas) välfärd, är ett af samhällslärans svåraste problemer. Måste också den enskilde, vid tillfällen af stor nödvändighet, afstå från den fria dispositionen af sin egendom, såsom fallet är t. ex. vid de s.k. expropriationerne, så har han likväl alltid ansetts böra hafva full ersättning för hvad han asträder. Under alla förhållanden bör den saken vara fullständigt utredd och styrkt, att det allmännas välfärd verkligen kräfver ett sådant offer. Ett folk, som älskar sin frihet, bör vara ytterligt försigtigt vid hvarje medgifvande i denna riktning, emedan konseqvenserna lätt kunna blifva mycket farliga. I dag heter det att den allmänna välfärden kan ålägga dig att beså, på det eller det viset, din skogsmark; i morgon kräfver samma välfärd, att du skall dika din jord (den vattensjuka marken underhåller frost och sjukdomar); ännu vidare ålägger den dig att beså din jord med det eller det sädesslaget, o. s. v. Och så kunna vi åter få en byggningabalk, som ålägger hvarje bonde att plantera ett visst antal humleplantor, eller en viss areal jord med hvitbetor, o. s. v. Vi hafva härmed ej velat säga, det icke lagstiftningen kan och bör, vid flera tillfällen, inskränka den enskiltes fria förfogande af hvad honom tillhör. Så hafva föreskrifter för jagt och fiske blifvit en nödvändighet, ehuru man torde äfven här kunnat vinna målet säkrare och bättre genom fria öfverenskommelser. Men vi varna mot dessa första steg — det är första steget som kostar på — hvilkas följder kunna blifva mycket betänkliga, enär de leda in i absolutismens armar, vare sig denna makt utöfvas af en enda person, eller af en representantförsamling. ö Reserverande oss alltså mot sjelfva den princip, hvarifrån hrr Rettig Co. utgått, sedan de ansett att ,ingen tvekan derom må ega rum, öfvergå vi till det sätt de förorda för statens ingripande i den enskildes skogshushållning. De äro något tveksamma, desse herrar, huru detta ingripande bör vara beskafladt i de delar ar provinsen, der skogstillgången är svagast, men tro dock att, mycket kunde uträttas dels genom uppmuntrande och befrämjande af trakthuggningsindelningar, som här, der icke egentligen timmertillgång, utan kol och husbehof afses, kunna ställas på en kortare omloppstid, dels ,,genom tullbestämmelser, som försvåra utskeppning af yngre skog från ej trakthuggningsindelade marker. De tilllägga härvid: Den jemförelsevis ringa skogstillgången och det stora dagliga husbehofvet göra dock, att mindre vigt ligger på hvad som i sådana trakter för skogsvården ätgöres, då enskilda omtanken för berarandet af sina dagliga nödvändighetsbehof är en ej obetydlig regulator öfver hushållningen, och brukens bestånd kräfver åtgärder från deras egares sida att bevara vilkoret för deras drift, kolningen. Det har tillförene varit den allmännaste åsigten, att lagstiftningen borde företrädesvis ingripa der, hvarest skogen redan blifvit hårdt anlitad, till att förebygga dess fullständiga ödeläggande. IIrr Rettig Å Co. anse dock detta vara mindre nödvändigt, emedan ,,den enskilda omtanken här utgör ,,en ej obetydlig regulator, och deri anse vi dem hafva rätt. Emellertid skulle det ej skada, att uppmuntra och befrämja trakthuggningsindelningar. — Huru detta skall ske vid skogsrymder af flera qvadratmil angifva de likväl ej, om icke uppmuntran skulle ligga deri, att en utförseltull skulle läggas på yngre skog från de icke till trakthuggning indelade skosarnae Def Sfersfår då löft att oifva