Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1869, sida 3

UTV —S —— Ett och annat. ,Hvad har blifvit af Oliphant? — Det svedenborgianska nybygget vid Eriesjön. .Hvart har Oliphant tagit vägen? är en fråga, som nu i ett par, tre säsonger sväfvat på den finare Londonersocietetens läppar. I kretsar, der en frånvarande är säker om att genast glömmas, måste man vara en ovanlig person, för att ihågkommas så länge. Ovanlig var också hr Oliphant. Elegant diplomat, vidtberest äfventyrare (i ordet goda mening), snillrik skald, lofvande perlamentsledamot, rik och vacker, detder är ju redan något! Detta och mer var Laurence Oliphant, de aristokratiska damernas förtjusning och alla gentlemäns föresyn, naturens älskling, samhällets lyckobarn. Han var en af de mest lysande stjernorna på Londonersocietetens himmel. Men ack! denna stjerna beskref en alltför trång båge eller fann hon denna himmel för trång för sig. Nog af, hon gick ned kort efter sitt uppstigande öfver synranden, och sedan dess har man länge förnummit ett genljud af den undrande, klagande frågan: , Whats become of Oliphant? Herr Oliphant var känd äfven i utlandet. Jag tror tillochmed, att i Göteborg finnas män, som varit personligt bekanta med honom. De bland våra läsare, som följa med politiken, torde tör öfrigt erinra sig namnet från den tid det spelade en framstående roll vid uppgörandet af handelsfördraget mellan Japan och Storbritanien. Derefter uppdök det någon gång i britiska parlamentets förhandlingar, men försvann sedan spårlöst ur tidningsspalterna, likasom dess egare spårlöst försvann ur Londonersocieteten. Han hade medtagit sin fru och hade betalt sina björnar, qvarlemnande således endast minnen af sin personliga älskvärdhet och några band högligen intressanta reseberättelser från Indien, Kina, Kaukasus, Turkiet med flera länder, som han i sin ungdom genomströfvat och studerat. Londonersocieteten hade emellertid förlorat ett lejon och innevånarne i Stirling sin representant i parlamentet, utan att någon i London eller Stirling visste, hvart herr Oliphant med fru begifvit sig eller hvarför han så plötsligt lemnat skådeplatsen för vunna och ännu vinkande triumfer. Han reste utan att säga farväl. De enda förebådande tecknen till hans försvinnande lågo i ett rykte, att hans helsa försämrats och i en skrifvelse till valmännen, hvari han tackade dem för deras förtroende och afsade sig sin plats. Då jag yttrade, att ingen i London eller Stirling visste, hvarför och hvart han försvunnit, glömde jag, att han hade några förtroliga vänner, som kanske voro invigda i hemligheten. Men de förtego den. Nyfikenheten blef derigenom större. Emellertid uppdöko under innevarande och förlidet år sägner, att det rågonstädes i vestra Amerika slagit sig ned en koloni af besynnerligt folk, något slags religiöst-kommunistiskt samhälle, i spetsen för hvilket skulle stå en engelsk gentleman och f. d. ledamot af parlamentet. Sägnerna blefvo i någon mån bekräftade för några månader sedan af en resande engelsman, som meddelade tidningarne, att han en vacker dag, medan han färdades genom en underskön trakt i grannskapet af Eriesjön, bade på vägen mött en gigg. i hvilken suto en herre och en fru, som voro mycket lika herr och fru Oliphant, fast de voro något fetare än f. d. Londonerlejonet och hans lejoninna och sågo, om möjligt, något lyckligare ut. Det behöfdes icke mer för att sätta Newyorks vettgiriga, efter sensationsnyheter jagande tidningsrapportörer i rörelse. Newyork Herald, Tribune, Times, Sun och hvad de alla heta, utsände genast en svärm af kunskapare till dender undersköna dalen, för att skaffa närmare reda på saken. Ganska riktigt — der fanns ett nybygge af ,, besynnerligt folk, och der fanns f. d. parlamentsledamoten Oliphant med fru. Nybygget, kalladt Brockton, beläget vid Buffalo-och Erie-jernvägen, företedde en bild af idoghet och trefnad; herr Oliphants egen farm, kallad Salem, var en lustgård, han sjelf med fru hade lagt på hullet, och omgifningarne voro förtjusande. Men om herr Oliphant lemnat London, för att i nordvestra Amerikas ännu folkglesa ängder njuta ett lif af drömmande lugn, fann ban sig nu, för en tid åtminstone, bedragen. Den lilla byn Brockton, som ditintills delat resedans lott att, blomstra obekant i svala lunder, vaknade en morgon och fann sig ryktbar.