Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1869, sida 1

som tror att sjutton år äro klokare än sjuttio. De gingo åter längs efter terrassen, båda tysta; herr de Lestrello djupt kränkt, och Marcelle kämpade för att yttra detta medgifvande, som skulle hafva upplifvat den gamles nu af oro fördystrade ansigte. Det var Marcelles natur att uppoffra sig sjelf för andra så frivilligt, att hvarken hon elier de insågo att någon uppoffring egt rum, men denna gång kunde hon ej besegra den harmfalla vedervilja hon erfor vid den tanken att tillhöra herr de S:t ist. — Således hyser du en god tanke om vår vän Gavarnie? sade herr de Lestrelle plötsligt, och Marcelle öfverraskades af denna hänsyftning till hvad hon sagt några minuter förut, men hon svarade okonstladt: — Ja, pappa, hvar och en måste hysa förtroende till honom. — Det är skada att han inte är af rd, sade herr de Lestrelle diplot. — Ja, men denna brist är omärklig. Ulan fäster mindre vigt vid småsaker, hvilka mamma säger utmärka en ädling, än de herrar, som komma hit, men jag tror att detta kommer sig af att han är nästan en utländning. Din morbror skulle ej hafva tagit till fosterson en man utan synnerliga förtjenster, men det är besynnerligt att han ej bestämt sig för den presterliga banan. Jag undrar öfver att han ej följde min onkels exempel; ban säger att man kan tjena Gud lika väl som lekman; men jag hoppas ännu att han blir missionär. Ilerr de Lestrelle betraktade henne, men