Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1869, sida 3

-selementer och i allmänhet alla allmännyttiga kunskaper. En tolfårig gosse uppritade för oss genast på fri hand Frankrikes karta noggrannare än hos oss många tjuguåriga män skulle kunnat göra. En liten flicka förklarade ångmaskinen. Körsången och Ide uppfriskande och ofta återkommande kroppsöfningarne äro två af hufvudelementerna i denna förträffliga organisation. Det är blott en öfI ning, som ej är gemensam för båda könen. Denna ledes också ej af unga qvinnor, utan af officerare vid armåen. Det är militäröfningarne, hvaråt gossarne hängifva sig med samma lust, som våra grannar schweizarne. Dessa öfningar äro ett nödvändigt bihang till all manlig uppfostran. Endast det folk är i verkligheten fritt, hos hvilket hvarenda man är i stånd att försvara den allmänna friheten och fäderneslandets sjelfständighet. Sverige befinner sig nu i sin ordning i en förnyelseprocess. Danmarks har varit mycket hastig. I Sverige är öfvergången långsammare, om än ledande till samma mål. Danmark har plötsligt öfvergått från den oinskränkta monarkien till hvad man skulle kunna kalla en kunglig demokrati. Sverige går steg för steg framåt. Det var först nyligen (1865), som det gjorde slut på sina gamla föråldrade fyra stånd och utbytte dem mot det parlamentariska styrelsesättets två kamrar, ett system, som ännu bibehållit en census för valrätt till båda kamrarne och en census för valbarheten till den första, men deremot ingen på börden grundad åtskilnad. Den svenska adeln har haft sin natt till den 4 Augusti. Denna stora sal i riddarhuset, hvars väggar äro beklädda med vapensköldarne för alla de familjer, som hade rätt att rösta i adelskammaren, har sett adeln afsäga sig sina privilegier och gifva sitt samtycke till den nya författningen. Men den svenska natten till den 4 Augusti har ej, som vår, åtföljts af en återgång och en emigration. Det kan efter en sådan handling visserligen finnas meningsolikheter och slitningar mellan samhällsklasserna, men ej vår revolutions förfärliga hat. Det är på samma sätt med konungadömet. Det finnes ett parti både till venster och till höger om styrelsen. I det förra partiet hyser man demokratiska, till och med republikanska åsigter, men i prakstiken kunna de nuvarande striderna ej ha i någon stor våldsamhet. Det finnes ingen oöfverstigligiklyfta mellan meningarne, och jännu mindre mellan personerna. Konungadomes har i följd af de nationella minnena i allmänhet bibehållit sin popularitet, skonungen är personligt populär, och nationen känner dessutom att det är under denna form en stor, nödvändig och måhända nära förestående fas i de skandinaviska folkens öde skall inträda. De politiska institutionerna förete egendomliga anomalier. Upphäfvandet at de adliga privilegierna har endast kunnat erhållas genom sällsamma eftergifter åt penningaristokratien. (Sedan författaren derefter vidrört vår kommunala rösträtt och framhållit dess orimligheter tillägger han): Vid valen till andra kammaren finnes visserligen en census, men hvar och en har der åtminstone blott en röst. Denna vallag har utan tvifvel ej någon lång framtid för sig. Landet hade sedan 1815 väl mycket öfverlemnat sig åt hvilan. Det hade, i mer än ett hänseende, ej tillräckligt följt med den hastiga utvecklingen i det öfriga Europa. Organisationen af nationalförsvaret är ej tillräcklig. År 1864 var det ej blott Danmarks beklagansvärda öfvergifvande af vestmakterna, som hindrade Sverige att bistå Danmark. Det var ej i stånd att, i förhållande till sina krafter, göra en ansträngning, som skulle kunnat inverka på den allmänna meningen i Europa. Och denna vanmakt förklarar det motstånd ministrarne i dessa sorgliga ögonblick gjorde mot konungens skandinaviska sympatier. De nyliberala, som i första rummet ha sina tankar fästade på den politiska friheten, och det är ej vi som skola klandra dem derför, samt representanterna för hvad man kallar landtmannapartiet, som isynnerhet gjort sparsamhet till sitt hufvudsyste, gjorde klokt i att underkasta sig de nödvändigheter nationalförsvaret och framtidens faror pålägga nationen. Organisationen af hvad man kallar beväringen synes behöfva betydligt stärkas för att kunna motsvara den schveiziska. Sveriges ögon äro nu riktade på Frankrike. Man begär endast att få stödja sig på oss. Man fruktar alltjemt Ryssland; man fruktar för närvarande äfven Preussen, ty man inser väl att Danmarks och Skandinaviens sak är en och densamma, och att Danmark, öfverlemnadt i Preussens våld, är detsamma som Sverige öfverlemnadt i Rysslands. En stor framåtgående rörelse hos oss, en stor seger vunnen af den liberala och demokratiska opinionen skulle utan tvifvel i Sverige leda, ej till en revolutionär kris, ty till någon sådan ger landets nuvarande läge ej anledning, utan till försvinnande af de anomalier vi härofvan omnämnt och andra likartade samt till antagande af en demokratisk vallag. I dessa aflägsna länder känner man bäst, huru stora Frankrikes pligter äro och huru strängt det är oss förbjudet att! förlora intresset för denna allmänna rö-! relse, hvartill det gilvit signalen och hvars! härd och medelpunkt det alltid förblifver. Ingenting har kunnat göra att man upphört att hoppas på Frankrike. nm iiHEiii— het ÖUL-— KA O— 2 -— 2-—-— — em MA — AR fa — Bättescånss. noch pofi.SA fu km